HIV och adoption

Vi träffade kurator Maja på en plats i Stockholm och sedan åkte vi buss till en kursgård. Vi bodde ungefär tre i ett rum, och man fick bädda sängen själva.

Det kändes jobbigt från början, jag ville inte alls åka, men mamma och pappa bestämde åt mig och jag var arg på dem för det. Efter ett tag vart det roligt när jag började känna de andra. Vi började känna varandra genom lekar . Vi spelade till exempel fotboll och lekte olika regellekar. Jag fick 14 kompisar från hela landet och det känns kul! Jag lärde mig till och med att prata lite skånska.

Maten var väldigt god och vi fick till exempel köttbullar och hamburgare att äta där.

Det som var roligt på lägret var gemenskapen och att alla blev kompisar. Vi spelade fotboll, brännboll och berättade spökhistorier och massor av mera saker. Vi hade lektioner och raster, som hölls av läkare, sjuksköterska och kurator. Jag lärde mej mycket om blodet, kroppens försvar och bakterier.

Om någon är rädd för att åka dit, skulle jag berätta för den att det är väldigt roligt där och efter lägret har vi kontakt via MSN, Facebook,SMS och BDB.

Jag vill gärna åka dit igen och längtar tills nästa läger. Mamma och pappa hade rätt det var kul och det var en grej för mej!

Jag funderar ofta på vad som gör skillnad i mitt liv och mitt föräldraskap. Ja, inte är det hiv i alla fall:-)

Vi har tre underbara barn, var och en unik och vi lever ett alldeles vanligt liv i en småstad. Det som skiljer oss en aning är väl att vi har varit ofrivilligt barnlösa och bildat familj genom att adoptera våra barn istället. Idag har vi två barn som lever med hiv och ett som inte har det. Är det någon skillnad? Nej, det är ingen skillnad ,förutom att hon slipper gå på kvartalskontroller till sjukvården.

Alla våra barn har god hälsa,tycker om att idrotta och är till viss del framgångsrika inom sina sporter.De är glada,klarar av skolan bra och har vänner. De har normala utvecklingsfaser och verkar trivas med livet.Vi reser och gör roliga saker tillsammans. De som skiljt oss en aning är väl att vi varit till viss del "lite" ofrivilligt aktiva i de olika idrottsföreningarna. Vi har ställt upp och skjutsat,varit med på läger och andra aktiviteter, ifall olyckan skulle vara framme, skulle vi kunna lägga om barnens sår.

Om någon har kontakt med barnens blod måste vi ju uppplysa om att barnen har hiv, eller barn och barn de är ju numera ungdomar. Kanske borde jag skriva ungdomarna numera:-) Det har vi försökt undvika och lyckats med genom vårt engagemang. I och för sig har det aldrig hänt någon sådan olycka, men man kan ju aldrig veta. Vi har också sett det som en förmån att få vara med och deltaga aktivt i våra barns liv. Vi skulle ändå ha velat gjort det och jag vill inte ha det ogjort. Vi fick ju vänta så länge på våra älskade barn och de är värda varje timme av längtan.De är livets största glädjeämne och vad spelar då ett + för roll? I vardagen inte mer än att vi har kontakt med sjukvården, med jämna mellanrum. Med dem vet vi att de har en utmärkt hälsa:-)

Numera får vi inte vara så engagerade i deras sociala liv utan får vara med på deras villkor och det är också skönt. De visar vägen och drar sina gränser och vi accpeterar det och är glada för det.

Jag hade en diskussion med min syster häromdagen.Hon har fortfarande en rädsla för att mina barn skall smitta hennes barn.Tänk om.... det händer en trafikolycka, tänk om det kommer blod på hennes barn , tänk om de pussar henne...och om hon blev smittad vore det oförlåtligt. Gissa om jag känner mig trötta och matt....Det betyder enligt henne, att hon tycker om mina barn, men att hon är rädd. Hur skall jag få andra att inte känna rädsla, när jag tydligen inte informerat på rätt vad gäller min syster? 

Vi lever med barnen och har ett barn som inte har hiv och vi har inte blivit smittade.Ett barn som kom efter många års väntan och längtan, det allra käraste vi hade och vi vågade låta förnuftet råda,varför kan inte hon göra det? Att se bortom rädslan och fördomar ?

Jag har nästan ingen lust att träffa eller umgås med henne fortsättningsvis och som det är nu kan hon dra åt helvete.....men vi håller väl skenet uppe. Fortfarande efter så många år och hon är rädd? Hur kunde vi bli så olika och se så olika på livet?Hur kunde vi bli så olika rädd för saker och ting?

Vi hade gjort vår första internationella adoption via Adoptionscentrum och efter ett tag när vi varit hemma med vår första dotter "Rebecka" började vi tänka på syskon.När vi varit hemma drygt 2 år med henne gick vår ansökan iväg till Vietnam genom organisationen ACCA och vi började att drömma igen.De var nämligen mycket billigare än AC och hade andra hotell som man bodde på samt att man hade en annan rörelsefrihet än vad man fick ha om man adopterade via AC.Dock visade sej ACCA vara en oseriös organisation och vi förlorade våra sparpengar och dröm om syskon när organisationen lades ner.



Efter ett tag började vi att orientera om oss, vi sökte kontakter med olika svenska kommuner och skickade iväg vår adoptionsmedgivande och hemutredning till ett par som hade varit intresserade.Vi fick vänta länge och glömde bort att vi hade gjort på detta sätt och samlade nya sparpengar till en ny adoption via AC. Det började bli dags att uppdatera hemutredningen och att få ett förnyat medgivande som vi fick i vändande post kändes det som.



En dag ringde det en socialsekreterare från Storstaden och undrade om vi fortfarande var intresserade av adoption och om vi kunde tänka oss ett syskonpar med speciella omständigheter.Vi fick veta ålder och kön och att de var HIV-positiva och föräldralösa, de hade kommit med en släkting som avled strax efter ankomst till Sverige, och nu bodde de på ett barnhem.Hon skulle återkomma, men nu fick vi fundera och fick tips på vart vi kunde söka adekvat information.

När det gått tre dagar ringde hon oss igen ,då hade vi sökt henne flera gånger och ville ha mer information.

I samband med telefonsamtalet bestämde vi träff, de skulle komma hem till oss för ett hembesök som blev bestämt till två dagar senare.Vi städade och gnodde,jag till och med fejade bakom kyl och frys.Hela hemmet var välstädat när de kom,med blommor på bordet och frukt i skålar och en massa hembakat bröd.:-)

Vi fann snabbt varandra och vi fick mer information om barnen.Vi fylldes av nyfikenhet och en massa farhågor.Hur skulle det bli för Rebecka? Kunde hon bli smittad? Kunde vi bli smittade? Vi hade inga kunskaper om HIV direkt,men vi är inga rädda människor utan tog fasta på att man kunde få mer information.De lovade att vi skulle få resa till Huddinge Sjukhus(som har hand om de flesta HIV-positiva barn i Sverige)och prata med en kurator och med barnens behandlande läkare.

Tre dagar senare var vi på väg till Huddinge för information och stannade hos brorsan och bodde över natten.Jag och maken Per berättade för honom och hans sambo om vart vi var på väg och anledningen till det.De blev nyfikna och intresserade och ville hänga med, de hade följt vår kamp för att få den familj vi ville ha, så det kändes naturligt att de var med.Under besöket fick vi lära oss fakta om HIV, hur det smittade och hur stor risk det var att vi eller Rebecka skulle bli smittade.När vi skulle träffa barnens behandlande läkare gick brorsan och hans sambo på promenad med våra barn och vi fick veta mer om deras hälsostatus.
Efter det samtalet hade vi bestämt oss och nu började vi se framemot att få ta emot två barn till i familjen.