Tandläkarbesök och rädslor
Idag är en sådan där dag då jag påminns om att barnen har en sjukdom. Det pep i min mobiltelefon igår och ett kort meddelande om att Sara och Marcus skulle till specialisttandvården idag.Varför skall de gå till Specialisttandvården? De går dit för att slemhinnorna skall inspekteras och sedan har vi haft mycket bekymmer med tandläkarna. Om det är något som det varit svårt med under barnens tid hos oss så är det just tandläkaren.
Vi tar det från början:
När barnen flyttade till oss från Storstad hade de gått hos tandläkaren på Huddinge sjukhus, där finns en specialklinik som är bra på HIV-patienter. Där hade barnen blivit bemötta med respekt och kompetens och till att börja med fick vi fortsätta att åka dit. Sedan bestämdes att barnen skulle laga sina tänder på hemmaplan och det var då helvetet började. Vi hade erfarenhet från den närmaste folktandvårdskliniken med Rebecka och det hade fungerat bra och därför bokade vi tid till Sara och Marcus där.
Vi hade fått med deras journaler från Huddinges sjukhustandläkare och kom dit glada i hågen. Första gången fick de möta mottagningens cheftandläkare som var suveränt bra. Avslappnad pratade hon med barnen och lagade tänderna. Vi drog en lättnadens suck och tänkte att det här blir nog bra. Vi fick en ny tid för ytterligare lagningar eftersom både Sara och Marcus hade dåliga tänder. Vi frågade om det var hon som skulle bli Sara och Marcus tandläkare och det var det.
Redan nästa gång krånglade det, eftersom det hade slutat tandläkare på kliniken fick våra barn en ny tandläkare, en stafettandläkare. Tandläkaren talade knappt svenska och var livrädd för Saras blodsmitta. Hon skulle laga en tand och han stod på en halvmeters avstånd med heltäckta kläder, tre par handskar på händerna samtidigt som försökte han sätta en bedövning på Sara. Det gick ju inte och till slut lyckades han bedöva läpparna och sedan skulle han laga tanden utan bedövning. Jag var med i undersökningsrummet och då protesterade jag och då försökte han bedöva igen med samma misslyckade resultat. Efter 40 minuter protesterade jag och sa att nu fick det vara slut på det här besöket för Sara hade börjat gråta hjärtskärande. Eftersom jag insett att tandläkaren skulle vara lika rädd för Marcus blodsmitta åkte vi därifrån med oförättat ärende och en räkning på 200: - för uteblivet tandläkarbesök för Marcus del. Jag kunde inte avboka en tid på det här sättet och tandläkaren var en bra tandläkare, ingen hade klagat tidigare, snäste kvinnan i receptionen av mej.
När jag kom hem ringde jag till chefstandläkaren och frågade om det skulle gå till på det här sättet och försökte förklara att det var viktigt med kontinuitet för våra barn eftersom de hade blodsmitta och så nyss inskolats i vår familj. Vi hade ju även lämnat över all information från Huddinge sjukhus och där stod det hur viktigt det var med kontinuitet för att kunna göra uppföljning på ett bra sätt av deras HIV-smitta.
Chefstandläkaren beklagade att hon inte kunde ta hand om våra barn och vi fick nöja oss med den tandläkare vi fick. När jag försökte att argumentera att våra barn krävde speciell behandling och kontinuitet och att det därför var viktigt att det var en och samma tandläkare som följde dem. Men hon kunde hon inte göra undantag för dem för vi bodde på det område där det fanns en stafettandläkare och det var det som gällde. Jag berättade om vad Sara upplevt och att jag gått därifrån med Marcus utan att besöka tandläkaren och att jag fått en räkning på 200: -. Det var beklagansvärt hon skulle prata med tandläkaren om HIV och upplysa honom bättre men han var från Spanien och han hade inte erfarenhet av HIV tydligen. Räkningen kunde hon inte göra något åt, reglerna var sådana.
Jag förstod att hon upplevde mej som besvärlig och jag sökte mej vidare i hierarkin och ringde till tandvårdschefen. Efter det samtalet gav jag nästan upp, fanns det då ingen som kunde prata människor inte pengar? Vid nästa läkarbesök tog jag upp svårigheterna med tandläkaren och fick då förslag om att de kunde fortsätta att gå i Huddinge. Även om avståndet var stort kändes den lösningen mycket bättre, men det visade sej ogenomförbart, på grund av att vårt landsting inte ville betala för tandläkarvård i ett annat landsting.
Vid ett annat besök hos tandläkaren hemma var det en ny kvinna i receptionen. Vi kom akut för Sara hade en sådan tandvärk på grund av ett en kariesangripen mjölktand hade gått av. Vi gick och anmälde oss i luckan och Sara pratade glatt med henne och berättade vad hon hette och sedan gick vi och satte oss för att vänta på vår tur.
Då ser jag receptionisten komma fullt påklädd i gröna kläder, med stänkskydd för ansiktet, handskar samt en stor flaska med desinficering och hon började städa i väntrummet kring luckan, alla handtag som Sara kunde tänkas tagit i. Mer uppfattade jag inte just då för att Saras tandläkare ropade in oss, men jag vände mej hastigt om innan jag gick in i rummet och fick se att tidningen som Sara läst slängdes i papperskorgen. Gråten och förtvivlan jag kände inombords då var så stor och oväntad, tårarna var på väg att spruta ut, men istället fick jag skärpa till mej för att prata med tandläkaren.
Han säjer då högt och tydligt: -? den här flickan har blodsmitta ser jag, det var väl HIV det stod i journalen?? Jag kokar inom bords av ilska och förtvivlan över hur klumpigt de sköter detta, trots att de har lagt in en varningslapp om att inte använda ordet HIV, i samband med att barnen hör. Innan jag hinner svara yttrar han nästa dumhet högt och tydligt till Sara: - ? du har HIV så jag måste göra annorlunda med dej.? Varvid Sara vänder sej till mej vad är HIV för något? Då förklarar jag att det är ett tandläkarord och samtidigt väser jag till tandläkaren; ett ord till om typen av blodsmitta och jag vet inte vad jag gör med dej, men det är inget snällt, jag nitar nog dej !
Nu började tandläkaren bedöva Sara och så drog han ut hennes tand som om inget hade hänt. Efter detta gick jag i förtvivlan till min granne,vår barnläkare på vårt sjukhus och pratade och grät. Hon lovade att hjälpa till så att barnen skulle få komma till specialisttandvården, samt att samtala med tandvårdschefen så att det inte hände igen. Efter det fick Sara och Marcus börja där och när de inte haft tillräckligt många tandläkare har vi fått gå i Huddinge.
Tack vare vår goda granne barnläkaren fick vi rätt hjälp och hon menade att det var nog säkrast för dem i tandvården och bäst för barnen, för annars hade jag kanske gjort allvar av mitt hot och då hade kanske barnen blivit utan mamma en period.
Barne vet fortfarande inte ordet på sin blodsmitta,utan vi pratar om det som deras virus i blodet.Detta för att det är så himla lätt att ordet slinker ur munnen på barnen och då är hemligheten avslöjad.Det är bäst att förbereda sej noga innan man informerar omgivningen annars kan man få många konstiga reaktioner.Jag har sällan gråtit över barnens HIV,men i samband med det tandläkarbesöket grät jag mej till sömns.
Vi tar det från början:
När barnen flyttade till oss från Storstad hade de gått hos tandläkaren på Huddinge sjukhus, där finns en specialklinik som är bra på HIV-patienter. Där hade barnen blivit bemötta med respekt och kompetens och till att börja med fick vi fortsätta att åka dit. Sedan bestämdes att barnen skulle laga sina tänder på hemmaplan och det var då helvetet började. Vi hade erfarenhet från den närmaste folktandvårdskliniken med Rebecka och det hade fungerat bra och därför bokade vi tid till Sara och Marcus där.
Vi hade fått med deras journaler från Huddinges sjukhustandläkare och kom dit glada i hågen. Första gången fick de möta mottagningens cheftandläkare som var suveränt bra. Avslappnad pratade hon med barnen och lagade tänderna. Vi drog en lättnadens suck och tänkte att det här blir nog bra. Vi fick en ny tid för ytterligare lagningar eftersom både Sara och Marcus hade dåliga tänder. Vi frågade om det var hon som skulle bli Sara och Marcus tandläkare och det var det.
Redan nästa gång krånglade det, eftersom det hade slutat tandläkare på kliniken fick våra barn en ny tandläkare, en stafettandläkare. Tandläkaren talade knappt svenska och var livrädd för Saras blodsmitta. Hon skulle laga en tand och han stod på en halvmeters avstånd med heltäckta kläder, tre par handskar på händerna samtidigt som försökte han sätta en bedövning på Sara. Det gick ju inte och till slut lyckades han bedöva läpparna och sedan skulle han laga tanden utan bedövning. Jag var med i undersökningsrummet och då protesterade jag och då försökte han bedöva igen med samma misslyckade resultat. Efter 40 minuter protesterade jag och sa att nu fick det vara slut på det här besöket för Sara hade börjat gråta hjärtskärande. Eftersom jag insett att tandläkaren skulle vara lika rädd för Marcus blodsmitta åkte vi därifrån med oförättat ärende och en räkning på 200: - för uteblivet tandläkarbesök för Marcus del. Jag kunde inte avboka en tid på det här sättet och tandläkaren var en bra tandläkare, ingen hade klagat tidigare, snäste kvinnan i receptionen av mej.
När jag kom hem ringde jag till chefstandläkaren och frågade om det skulle gå till på det här sättet och försökte förklara att det var viktigt med kontinuitet för våra barn eftersom de hade blodsmitta och så nyss inskolats i vår familj. Vi hade ju även lämnat över all information från Huddinge sjukhus och där stod det hur viktigt det var med kontinuitet för att kunna göra uppföljning på ett bra sätt av deras HIV-smitta.
Chefstandläkaren beklagade att hon inte kunde ta hand om våra barn och vi fick nöja oss med den tandläkare vi fick. När jag försökte att argumentera att våra barn krävde speciell behandling och kontinuitet och att det därför var viktigt att det var en och samma tandläkare som följde dem. Men hon kunde hon inte göra undantag för dem för vi bodde på det område där det fanns en stafettandläkare och det var det som gällde. Jag berättade om vad Sara upplevt och att jag gått därifrån med Marcus utan att besöka tandläkaren och att jag fått en räkning på 200: -. Det var beklagansvärt hon skulle prata med tandläkaren om HIV och upplysa honom bättre men han var från Spanien och han hade inte erfarenhet av HIV tydligen. Räkningen kunde hon inte göra något åt, reglerna var sådana.
Jag förstod att hon upplevde mej som besvärlig och jag sökte mej vidare i hierarkin och ringde till tandvårdschefen. Efter det samtalet gav jag nästan upp, fanns det då ingen som kunde prata människor inte pengar? Vid nästa läkarbesök tog jag upp svårigheterna med tandläkaren och fick då förslag om att de kunde fortsätta att gå i Huddinge. Även om avståndet var stort kändes den lösningen mycket bättre, men det visade sej ogenomförbart, på grund av att vårt landsting inte ville betala för tandläkarvård i ett annat landsting.
Vid ett annat besök hos tandläkaren hemma var det en ny kvinna i receptionen. Vi kom akut för Sara hade en sådan tandvärk på grund av ett en kariesangripen mjölktand hade gått av. Vi gick och anmälde oss i luckan och Sara pratade glatt med henne och berättade vad hon hette och sedan gick vi och satte oss för att vänta på vår tur.
Då ser jag receptionisten komma fullt påklädd i gröna kläder, med stänkskydd för ansiktet, handskar samt en stor flaska med desinficering och hon började städa i väntrummet kring luckan, alla handtag som Sara kunde tänkas tagit i. Mer uppfattade jag inte just då för att Saras tandläkare ropade in oss, men jag vände mej hastigt om innan jag gick in i rummet och fick se att tidningen som Sara läst slängdes i papperskorgen. Gråten och förtvivlan jag kände inombords då var så stor och oväntad, tårarna var på väg att spruta ut, men istället fick jag skärpa till mej för att prata med tandläkaren.
Han säjer då högt och tydligt: -? den här flickan har blodsmitta ser jag, det var väl HIV det stod i journalen?? Jag kokar inom bords av ilska och förtvivlan över hur klumpigt de sköter detta, trots att de har lagt in en varningslapp om att inte använda ordet HIV, i samband med att barnen hör. Innan jag hinner svara yttrar han nästa dumhet högt och tydligt till Sara: - ? du har HIV så jag måste göra annorlunda med dej.? Varvid Sara vänder sej till mej vad är HIV för något? Då förklarar jag att det är ett tandläkarord och samtidigt väser jag till tandläkaren; ett ord till om typen av blodsmitta och jag vet inte vad jag gör med dej, men det är inget snällt, jag nitar nog dej !
Nu började tandläkaren bedöva Sara och så drog han ut hennes tand som om inget hade hänt. Efter detta gick jag i förtvivlan till min granne,vår barnläkare på vårt sjukhus och pratade och grät. Hon lovade att hjälpa till så att barnen skulle få komma till specialisttandvården, samt att samtala med tandvårdschefen så att det inte hände igen. Efter det fick Sara och Marcus börja där och när de inte haft tillräckligt många tandläkare har vi fått gå i Huddinge.
Tack vare vår goda granne barnläkaren fick vi rätt hjälp och hon menade att det var nog säkrast för dem i tandvården och bäst för barnen, för annars hade jag kanske gjort allvar av mitt hot och då hade kanske barnen blivit utan mamma en period.
Barne vet fortfarande inte ordet på sin blodsmitta,utan vi pratar om det som deras virus i blodet.Detta för att det är så himla lätt att ordet slinker ur munnen på barnen och då är hemligheten avslöjad.Det är bäst att förbereda sej noga innan man informerar omgivningen annars kan man få många konstiga reaktioner.Jag har sällan gråtit över barnens HIV,men i samband med det tandläkarbesöket grät jag mej till sömns.
