HIV och adoption

Om du tycker att jag skriver om ett viktigt ämne:om de barn och familjer som lever med hiv,hjälp till att rösta på bloggen!

http://www.alltombarn.se/aktuellt/rosta-pa-manadens-barnblogg-1.7674

Jag blev verkligen glad och tack den som nominerat min blogg dit! Det värmde mitt hjärta!

att det fanns en forskare som hittat vaccin mot HIV och jag var så himla glad att mina barn skulle kunna skaffa sig en partner på enkelt sätt! Vi satt där hela familjen och skulle tacka forskaren men han hade inte tid ...........

Jag har fått en kommentar i ett tidigare inlägg, som handlar om adoption av HIV-positiva barn.Skribenten menar att folk gör det nu, för att det går fortare och lättare och att de inte är förberedda på hur det är att leva med HIV.Är det så?

Kan instämma med att den utbildning vi har fått, har skett via livet tillsammans med våra barn och den information vi fick i början numera känns gammalmodig, då det ständigt sker nya framsteg inom HIV-vården och forskningen.Men att välja att adoptera barn med HIV, fodrar mod och eftertänksamhet och det tror jag att alla inser.Den som är beredd på att ta emot ett barn med känd HIV har nog funderat över det sociala stigmat och insett att man kan leva med det!Det är ju få som känner sig manade att fatta beslutet att ta emot barn med känd HIV,trots att det finns massor av barn som skulle behöva en familj.Det finns ju två små förskolebarn som söker familj med känd HIV-smitta,en av dem har väntat sedan i somras och det verkar inte direkt vara någon rusning efter det barnet.Skulle vi haft fler hade jag gärnat öppnat min dörr,men vi är nöjda.

Jag har funderat över detta och jag har tänkt att efterlysa en kurs om HIV för föräldrar som inte har det,genom Huddinge sjukhus.Sedan ser jag det som en framtida uppgift för föräldranätverket att informera och utbilda blivande föräldrar och dela med oss av våra erfarenheter,kanske i samarbete med adoptionsorganisationerna,Huddinge sjukhus och unga med HIV.

Idag ville jag stoppa huvudet i sanden! Det gör jag när ordet HIV finns på Aftonbladets löpsedel för då brukar det inte vara något roligt att läsa.Oftast handlar det om galningar på ett eller annat sätt. Idag handlade det om sjukvårdens eventuella,kanske,möjliga spridning av HIV till en man som dött av hjärtinfarkt utan att de kunde påvisa någon form av HIV-smitta.Den andra rubriken handlade om sjukhusets misstag att tolka provsvar varvid en man smittade sin fru,vilket var otroligt klantigt och beklagligt.

Idag läste jag ett intressant reserepotage i Adoptionscentrums tidning om Etiopien och en återresa dit.Det som fångade mig egentligen var den biten som handlade om ett besök på ett barnhem för HIV-psoitiva barn och ungdomar som drivs av Missionaires of Charity.De har ca 400 barn boendes där och 3/4 är föräldralösa.Den yngsta är en dag och den äldsta 19 år.De har alltid olika volontärer där och jag blir lite intresserad och funderar på hur jag skulle kunna hjälpa till? Kommer nog att återkomma om det.

Fakta 720 000 Föräldralösa barn i Etiopien

720 000 barn har blivit föräldralösa på grund av AIDS-epedemin och ca 200 000 barn lever med HIV/AIDS enligt UNICEF och ungefär 7 % av den vuxna befolkningen lever med med det. HIV-infekterade barn diskrimineras och stigmatiseras,stöts ut ur samhället och nekas ofta skolgång.

Svenska SIDA stöder The Mother Theresa Home for HIV-positive Children.SIDA och Unicef försöker också genom samarbete med etiopiska organsiationer ge föräldralösa barn ett bättre omhändertagande.

Jag vill också hjälpa till!Återkommer när jag vet mer!

Det fanns även en liten notis i tidningen om att AC nu har placerat barn med känd HIV i nya familjer under 2007! Jag vill passa på att gratulera alla nybildade familjer!Om man vill veta mer hänvisar de till adoptionskonsulenterna på Adoptionscentrum.

Vår dag i samband med besöket såg ut så här:

7.30 Vaknade vi och duschade och gick sedan åt frukost på hotell Prince Philip i Skärholmen som är patienthotell.Frukosten är mycket uppskattad av barnen som kallar det för "Plätthotellet" eftersom man kan välja plättar.

Kl.10.40 har vi checkat ut från hotellet och tar en buss som går utanför hotellet till Huddinge sjukhus

11.10 har vi anmält oss på avd B76 och vi sitter ner i väntrummet och väntar.

11.50 maken påminner om vår existens och en sjuksköterska kommer strax därefter och kallar in barnen för vikt och längd mätningar.Sedan tar de även blodtryck, urinprov och blodprover.Idag krånglar det för bägge två med blodproverna,kanske sjuksköterskan är ovan och hon får sticka i bägge armarna och på Sara tas det blod från fingret till slut.

12.25 går vi ner till en cafeteria i entren och äter en varm toast och hinner lagom upp igen till klockan 13.00.

13.20 kommer läkaren och kuratorn,de är försenade 20 minuter.De startar med samtal med Marcus och oss föräldrar.Vi berättade att Marcus hade fått ett namn på sin blodsmitta och sedan frågade läkaren vad Marcus visste om sin blodsmitta.Mer än vad vi trott hade gått in i honom och han berättade att han sldrig fick byta blod med andra och bli blodsbröder med några andra människor.Att han skulle ha plåster på sår och att han alltid måste ta sin medicin annars blir han sjuk.Att det var viktigt att inte någon fick kontakt med hans blod.Kuratorn berättade också om HIV-skolan och att nästa vår skulle de komma dit för att vara på läger och lära sig mer om sin blodsmitta.
Marcus är blyg och ovillig att prata och då tar det tid med undersökning och samtal.(Måhända är det ett norrländskt drag som slagit igenom??)

14.25 Sara kallas in för samtal och läkarundersökning,nu samtalar de om hennes hälsa och frågar vad hon vet om sin sjukdom.De informerar om hur man tar hand om mensblod.Hon får frågor om skola,fritid och kamrater och hon pratar gärna på.Hon är inte blyg vilket gör att det går fortare.Läkare Lars undersöker sedan Sara rent kroppsligt och sedan är det klart,då följer kuratorn Sara ut ur rummet och hämtar in maken.

Vi får kort information om att värdena ser stabila ut, Sara har fortfarande lite virus i blodet och tillräckligt många T-celler för att klara sig utan medicin och Marcus har normalt immunförsvar och inga mätbara halter av virus i blodet.Att barnen växer och frodas,kort sagt att de mår bra och att vi ses igen om ett halvår.

15.20 kliver vi ut från Huddinge sjukhus

att komma igång med saker.Men vi lyckades i alla fall,trots vintersport på TV:-)

Det har varit mycket sport på TV och då är jag och sonen bänkade.Charlotte Kalla, gjorde det igen och från vårt norbottniska perspektiv var det jubel och klang hemma hos oss!Jag tror förresten halva norrbotten stannar av när det är Charlotte Kalla på TV. Vilken tjej som kommer igen efter förkylning och tar en tredje plats,önskar att skidskyttarna haft lite av hennes självkänsla.Dock hoppade vi över skidskyttet,det är inte speciellt intressant längre eftersom de inte tror på sej själva längre.

Dessutom stod det skoteråkning och pimpling på programmet.Vi har varit ute med ett kompisgäng idag och haft kul.Grillat och lekt olika roliga utelekar,barnen har byggt snökojor och sedan åkte vi hem.Fuskade med maten idag och var på en snabbmatskedja och intog kvällsfödan.

Var in och kikade på adoptionsorganisationens hemsida och där finns det fortfarande två små goa tjejer som är HIV-positiva och som fortfarande väntar på familj,en av dem har väntat sedan i höstas.Det är nästan så att man vill ha fler barn,men livet är för bekvämt för att vara en seriös tanke!

Jag vill inte bara vara mamma,utan en egen person med egna intressen och egentid.Jag saknar inte småbarnstiden,utan just nu har ungarna och vi en perfekt ålder.

Önskar man kunde frysa tidsaxeln precis nu;-)

I fredags åkte vi norrut och checkade in i en av stugorna i Kåbdalis.För att åka slalom men också för att uppleva Sveriges äldsta marknad,den i Jokkmokk.Vi har hunnit med bägge delarna och nu har jag shoppat igen, en massa vackra skinn.Bland annat sälskinn som jag skall sy handskar av till barnen och fina lena mjuka kaninskinn som det skall bli mössor av och det fanns vackra,växtfärgade garner som jag köpte på mej.

http://www.nsd.se/artikel.aspx?artid=83687 och

http://www.nsd.se/artikel.aspx?artid=83536&arkiv=False

Vi hann även åka slalom och ha kul tillsammans,äta massor av god mat och spela spel.Just nu är favoriten Finans som vi roar oss med på kvällarna och jag har för närvarande stormästartiteln:-)

Ibland undrar jag om killar är ett säreget släkte och att deras intressen endast består av olika former av lagsporter? Eller sporter där man skall mäta styrka och snabbhet på olika sätt.

Min älskade son tjatar om att få börja spela hockey, för han har ju en massa idoler som spelar hockey.Dessutom tillbringar han och grannpojkarna all tid med att spela hockey på skridskobanan som vi har i vårt bostadsområde.

De är naturligtvis alltid Luleå Hockey,för det är laget som gäller i vår stad.

Jag är i valet och kvalet, för jag vet inte om jag tycker att hockey är en lämplig sport för honom.Jag tycker att det räcker att han leker det tillsammans med grannkillarna men han vill annat.Har fått för mej att man kan bli skadad ganska lätt och att det är rätt ruffiga tag i omklädningsrummet?

Det är det här med blodsmittan som gör mej tveksam,om han blir skadad då måste vi ju berätta och det skulle kännas obehagligt och som ett risktagande för vår familjs existens.Att bo i Norr är för oss ett sätt att leva och här har vi vårt nätverk.Det är i alla fall ett moraliskt dilemma för mej just nu och jag grunnar på hur jag skall hitta en lösning där vi kan känna oss nöjda bägge två.

och har haft en bra och rolig resa söderut. Intensiv med många träffar med olika människor, med väntan och olika typer av nöjen.
Besöket på Huddinge gick suveränt, ungarna växer som ogräs och allt var bra med dem. De fick prata med sin läkare Lars och kurator Angelica som gick igenom olika spörsmål runt barnens blodsmitta och även hur de skall hantera det gentemot omgivningen.
Vi föräldrar fick en ensam stund med läkare och kurator för att kunna prata om sådant som inte är aktuellt att prata om när barnen hör. Nu är det bestämt att nästa år, 2009 skall barnen börja i HIV-skolan och det känns stort att de skall resa iväg utan oss.
Jag hade förberett ett antal lappar som kuratorn skall dela ut för att vi skall kunna bilda ett nätverk/familjeförening för oss som har barn som är HIV-positiva. Hoppas att ni som har barn som testar + kommer med, så att vi kan bilda ett nätverk för våra barns framtid.

Resan till Tallinn gick bra och vi hade ett par underbara dagar tillsammans hela familjen. Mycket skratt och roligheter har vi haft under denna resa och det känns nästan jobbigt nu när vardagen så hastigt kom på igen. Det kändes kallt att komma hem och jobbigt att tänka att nu snurrar livet på igen.

Det är konstigt hur bekväm man blir på ett par dagar, det känns helt naturligt att bli serverad, äta vällagad god mat och att kunna välja av ett överflöd. Maten på båten var suveränt god, buffen var ett överdåd av godsaker och människorna mycket trevliga. Barnen hade många goda stunder där och fick med sej trevliga minnen av människorna. De fick även göra besök på kommandobryggan och träffa kaptenen och några ur hans besättning, samt hjälpa värdinnan med underhållningen på båten och som tack för hjälpen fick de en massa godis. :-)

Jag däremot sov som en kratta, de två nätter vi tillbringade på båten för det stormade. Jag lusläste säkerhetsföreskrifterna, kontrollerade vart uppsamlingsplatsen låg, hur det funkade med flytvästar och ändå hade jag svårt att koppla av och falla i sömn.
Andra natten svimmade jag av trötthet och somnade in, men vaknade av att en ljudsignal. I mitt sömndruckna tillstånd trodde jag att det var signalen för nöd och att vi skulle till uppsamlingsplatsen. Snabbt var jag i mina byxor och drog på mig en tröja samt slog på lyset i hytten och var på väg att väcka övriga familjemedlemmar när logiken tog överhand. Varför kom det inte fler signaler?? Varför hördes inget buller från korridoren, bara glada skratt??
Insåg att jag uppfattat situationen fel och smög försiktigt i säng men sedan hann jag läsa ut biografin om Sibylla och det tog tid att göra det. Ända tills det var dags att stiga upp och äta frukost medans båten tuffade genom Stockholms skärgård.

Det var ett SMS från Telia/Sonera som hälsade mej välkommen till Finland. :-))och som var orsaken till mitt pådrag på natten. Nu vet jag att min reaktionsförmåga i samband med fara är rekordsnabb. :-))

Förresten vi handlade många vackra stickade och tovade saker i Tallinn, åt god mat och hann besöka en rysk/ortodox katedral. Vi gjorde även en bussrundtur och fick se den beryktade TV-masten i Tallinn samt en del av de ryska förortsområdena, bland annat Lansamää, Tallinns sovrum.

Jag skall villigt erkänna att vi handlade en hel del saker som vi inte visste att vi behövde, men konsthantverket var så otroligt vackert. Vi besökte många gallerier och jag hittade mycket vackert konstglas och föll för det och handlade naturligtvis. Köpte även träbestick och sådant som var täljt i ene och otroligt vackra kåsor i trä, som var lagom stora för barnhänder. De köpte jag för att ha som födelsedagspresenter till bland annat barnens kompisar. Jag hade kunnat shoppa hur mycket som helst, men ett fynd som jag är ypperligt nöjd med var Eccos Goretexkängor för ca 350: -/paret till barnen. Nu vågar jag inte berätta mer, för jag skäms lite för alla påsar vi hade med oss hem. Vi kommer att återvända till Estland, förmodligen redan i sommar och då även stanna några dagar vid kusten, för att sola och bada .Det gav mersmak??