Tandläkarbesök och rädslor
Vi tar det från början:
När barnen flyttade till oss från Storstad hade de gått hos tandläkaren på Huddinge sjukhus, där finns en specialklinik som är bra på HIV-patienter. Där hade barnen blivit bemötta med respekt och kompetens och till att börja med fick vi fortsätta att åka dit. Sedan bestämdes att barnen skulle laga sina tänder på hemmaplan och det var då helvetet började. Vi hade erfarenhet från den närmaste folktandvårdskliniken med Rebecka och det hade fungerat bra och därför bokade vi tid till Sara och Marcus där.
Vi hade fått med deras journaler från Huddinges sjukhustandläkare och kom dit glada i hågen. Första gången fick de möta mottagningens cheftandläkare som var suveränt bra. Avslappnad pratade hon med barnen och lagade tänderna. Vi drog en lättnadens suck och tänkte att det här blir nog bra. Vi fick en ny tid för ytterligare lagningar eftersom både Sara och Marcus hade dåliga tänder. Vi frågade om det var hon som skulle bli Sara och Marcus tandläkare och det var det.
Redan nästa gång krånglade det, eftersom det hade slutat tandläkare på kliniken fick våra barn en ny tandläkare, en stafettandläkare. Tandläkaren talade knappt svenska och var livrädd för Saras blodsmitta. Hon skulle laga en tand och han stod på en halvmeters avstånd med heltäckta kläder, tre par handskar på händerna samtidigt som försökte han sätta en bedövning på Sara. Det gick ju inte och till slut lyckades han bedöva läpparna och sedan skulle han laga tanden utan bedövning. Jag var med i undersökningsrummet och då protesterade jag och då försökte han bedöva igen med samma misslyckade resultat. Efter 40 minuter protesterade jag och sa att nu fick det vara slut på det här besöket för Sara hade börjat gråta hjärtskärande. Eftersom jag insett att tandläkaren skulle vara lika rädd för Marcus blodsmitta åkte vi därifrån med oförättat ärende och en räkning på 200: - för uteblivet tandläkarbesök för Marcus del. Jag kunde inte avboka en tid på det här sättet och tandläkaren var en bra tandläkare, ingen hade klagat tidigare, snäste kvinnan i receptionen av mej.
När jag kom hem ringde jag till chefstandläkaren och frågade om det skulle gå till på det här sättet och försökte förklara att det var viktigt med kontinuitet för våra barn eftersom de hade blodsmitta och så nyss inskolats i vår familj. Vi hade ju även lämnat över all information från Huddinge sjukhus och där stod det hur viktigt det var med kontinuitet för att kunna göra uppföljning på ett bra sätt av deras HIV-smitta.
Chefstandläkaren beklagade att hon inte kunde ta hand om våra barn och vi fick nöja oss med den tandläkare vi fick. När jag försökte att argumentera att våra barn krävde speciell behandling och kontinuitet och att det därför var viktigt att det var en och samma tandläkare som följde dem. Men hon kunde hon inte göra undantag för dem för vi bodde på det område där det fanns en stafettandläkare och det var det som gällde. Jag berättade om vad Sara upplevt och att jag gått därifrån med Marcus utan att besöka tandläkaren och att jag fått en räkning på 200: -. Det var beklagansvärt hon skulle prata med tandläkaren om HIV och upplysa honom bättre men han var från Spanien och han hade inte erfarenhet av HIV tydligen. Räkningen kunde hon inte göra något åt, reglerna var sådana.
Jag förstod att hon upplevde mej som besvärlig och jag sökte mej vidare i hierarkin och ringde till tandvårdschefen. Efter det samtalet gav jag nästan upp, fanns det då ingen som kunde prata människor inte pengar? Vid nästa läkarbesök tog jag upp svårigheterna med tandläkaren och fick då förslag om att de kunde fortsätta att gå i Huddinge. Även om avståndet var stort kändes den lösningen mycket bättre, men det visade sej ogenomförbart, på grund av att vårt landsting inte ville betala för tandläkarvård i ett annat landsting.
Vid ett annat besök hos tandläkaren hemma var det en ny kvinna i receptionen. Vi kom akut för Sara hade en sådan tandvärk på grund av ett en kariesangripen mjölktand hade gått av. Vi gick och anmälde oss i luckan och Sara pratade glatt med henne och berättade vad hon hette och sedan gick vi och satte oss för att vänta på vår tur.
Då ser jag receptionisten komma fullt påklädd i gröna kläder, med stänkskydd för ansiktet, handskar samt en stor flaska med desinficering och hon började städa i väntrummet kring luckan, alla handtag som Sara kunde tänkas tagit i. Mer uppfattade jag inte just då för att Saras tandläkare ropade in oss, men jag vände mej hastigt om innan jag gick in i rummet och fick se att tidningen som Sara läst slängdes i papperskorgen. Gråten och förtvivlan jag kände inombords då var så stor och oväntad, tårarna var på väg att spruta ut, men istället fick jag skärpa till mej för att prata med tandläkaren.
Han säjer då högt och tydligt: -? den här flickan har blodsmitta ser jag, det var väl HIV det stod i journalen?? Jag kokar inom bords av ilska och förtvivlan över hur klumpigt de sköter detta, trots att de har lagt in en varningslapp om att inte använda ordet HIV, i samband med att barnen hör. Innan jag hinner svara yttrar han nästa dumhet högt och tydligt till Sara: - ? du har HIV så jag måste göra annorlunda med dej.? Varvid Sara vänder sej till mej vad är HIV för något? Då förklarar jag att det är ett tandläkarord och samtidigt väser jag till tandläkaren; ett ord till om typen av blodsmitta och jag vet inte vad jag gör med dej, men det är inget snällt, jag nitar nog dej !
Nu började tandläkaren bedöva Sara och så drog han ut hennes tand som om inget hade hänt. Efter detta gick jag i förtvivlan till min granne,vår barnläkare på vårt sjukhus och pratade och grät. Hon lovade att hjälpa till så att barnen skulle få komma till specialisttandvården, samt att samtala med tandvårdschefen så att det inte hände igen. Efter det fick Sara och Marcus börja där och när de inte haft tillräckligt många tandläkare har vi fått gå i Huddinge.
Tack vare vår goda granne barnläkaren fick vi rätt hjälp och hon menade att det var nog säkrast för dem i tandvården och bäst för barnen, för annars hade jag kanske gjort allvar av mitt hot och då hade kanske barnen blivit utan mamma en period.
Barne vet fortfarande inte ordet på sin blodsmitta,utan vi pratar om det som deras virus i blodet.Detta för att det är så himla lätt att ordet slinker ur munnen på barnen och då är hemligheten avslöjad.Det är bäst att förbereda sej noga innan man informerar omgivningen annars kan man få många konstiga reaktioner.Jag har sällan gråtit över barnens HIV,men i samband med det tandläkarbesöket grät jag mej till sömns.
Hej, Usch vilka fruktansvärt oproffsiga tandläkare. Jag förstår hur arg och ledsen du måste ha blivit. Det är spännande och inspirerande att läsa om hur det varit för er att få barn med hiv. Det kanske inte är så tröstlöst som jag varit rädd att det ska vara. Jag undrar hur prognosen ser ut för ett barn med hiv i Sverige idag. Kan de leva med sin sjukdom, ett helt långt liv, eller är det en utopi?
Trevlig advent till dig och din familj!
Idag räknar man med att en HIV-positiv kommer att dö med sin smitta, inte av den! De kommer att ha ett långt liv med parbildning,kunna få barn och bli mor/farföräldrar.Man kan jämställa det med barndiabetes,man måste ta sin medicin och vara försiktig i vissa situationer.Man måste äta god kost och motionera för att ha ne god kondition:-)
Det är ju helt fantastiskt! Det visste jag inte.
Konstigt att man aldrig får höra talas om det. Det visar ju ännu mer på skillnaden för de barn som lever med sjukdomen i fattiga länder och inte har en chans.
Vad arg jag blir när jag läser om tandläkarnas beteende. Det borde inte få gå till så. Man tycker väl att dom borde ha lite bättre utbildning när det gäller hur man bemöter patienter med olika blodsmittor.
Kan bara instämma i dina ord Therese, det som har smärtat mej mest är i sådana situationer,när människor som borde haft kunskaper totalt saknat omdöme och behandlat våra barn som pestsmittade.Men nu har barnen det bar och nu fungerar det bra.
Jisses... Det är så att jag blir alldeles full i ilsken gråt. Ramlade in här för att jag själv funderar, står i adoptionskö och naivt nog ändå tänkt att HIV inte skulle vara det största problemet med och för ett barn som klassats som SN. Och nu är jag plötsligt nedpillad ur min naivitet... Förbluffad. Mest för att jag i mitt arbete mött hiv-smitta och även aids. Och aldrig fått en minuts utbildning om hur jag ska bete mig. Och ändå aldrig stött på ett så vansinnigt överdrivet beteende. Trodde det var allmän kunskap. Jag måste vara grymt naiv. Och plötsligt stående med den absurda känslan att HIV fortfarande inte är det största problemet, utan de som inte har det...
Ja,fortfarande är det största problemet de som inte har HIV och utan de rädslor som det skapar.Men det är ju inte konstigt med de rubriker som varit under exempelvis sommaren om våldtäkter,sprutnarkomaner som har smittat unga människor.De som lever som vanligt skapar inga rubriker men får leva med konsekvenserna av rubrikerna.Det har funkat bra med tandläkaren den mesta tiden men allt har inte varit enkelt.Men om man tänker vilken skillnad det gör för ett barn med HIV om det får komma hit till Sverige,till en familj,till att bli älskad och få tillgång till god,allsidig näring kan man ta obehaget.Vad som kommer i framtiden vet vi ju inte men bättre blir det!Redan idag kan man vara HIV-positiv och få barn både som kille och tjej,bara det är otroligt tycker jag.
Och jag som tycker att det är krångligt att gå till tandläkaren när man är frisk! Det finns för mkt fördomar om HIV därute,det behövs mer information och kunskap!
Kämpa på Mia!
