HIV och adoption

Jag kikade in på bloggportalen och det finns massor av blogginlägg om HIV idag.Om Andreas Lundstedt,dansbandet Alcazar som får någon slags hjältestatus för att han ger HIV, ett ansikte.Igår läste jag artiklen om det i QX och la in det som länk.Idag är jag tveksam:

Är han en hjälte? Är han en person som jag vill att mina barn skall beundra och identifiera sej med? Eller vill han ha uppmärksamhet och sympati?

Jag googlade på sökordet skvaller och fick upp sidan Flashback,där det tidigare funnits skvaller om AL och HIV. Nu hittade jag en länk till Skandalextra där AL bjuder ut sej med en erigerad penis för tillfälliga sexkontakter,trots att han har en pojkvän.Jag hoppas att han berättat att han har HIV till de som nappat på erbjudandet.Han beskriver tiden efter diagnosen som en tid när han sket i allt och drogade och annat.Han är snarare ytterligare en som gör att människor med HIV betraktas med misstänksamhet och späder på myten.

För mej som är förälder till barn som har HIV,förtvivlar jag lite.Jag hoppas att Andreas Lundstedt när han återvänder hem och ger HIV ett ansikte, tar lite mer ansvar för sitt privatliv.Att det inte blir något som lämnar en bitter eftersmak för andra drabbade.

Hur kunde jag adoptera barn med HIV, de var ju en säkerhetsrisk för andra människor.Hur kunde jag vara så ansvarlös att jag inte berättade för alla och envar,så att människor kunde bestämma om deras barn fick leka med mina barn.Jag har en epost som man kan skriva till och ställa frågor och komma i kontakt med mej, som heter [email protected] var dit frågan kom och först tänkte jag skriva ett svar till adressaten, men sedan insåg jag att det kanske finns fler som undrar eller tycker så.

Mina kära älskade barn fanns redan, och skulle inte ha funnits mindre bara för att de inte levde i min familj.Deras blodsmitta skulle inte ha funnits mindre och deras liv skulle ha sett annorlunda ut liksom mitt.Vi fick en förfrågan och när vi lärt oss mer om HIV och vad det innebär att leva med det,tackade vi ja.Vi tackade ja,trots att vi hade ett barn innan, som vi älskade mest av allt på denna jord, som inte har någon blodsmitta.Vi tackade ja därför att det inte är någon som helst risk för oss andra i familjen att bli smittade.Trots pussar, kramar, såromläggningar,slick på samma glass och omplåstringar med eller utan handskar,beroende på hur stor blödningen är.

Jag och min make tackade ja, därför att vi tror på alla barns rätt till en familj!Alla barns rätt att få leva ombonat,vara älskade gå i skola och ha ett vanligt vardagsliv med syskon och föräldrar.Jag ville inte vara en feg liten lort,som Astrid Lindgren skrev i en av sina böcker. En som donerade pengar till barn, som blivit föräldralösa, på grund av HIV, i Afrika och hoppades på att de skulle stanna där.Att pengarna skulle räcka till fosterfamiljer så att barnen åtminstone fick en familj att växa upp i.Vad har jag för rätt att begära det, av en annan människa, om jag själv inte är beredd att göra samma sak, hemma i mitt eget land, när det behövdes?

Varför berättar vi inte för alla? Varför inte för Marcus fröken? Varför inte för alla andra föräldrar? Varför inte till tränare? Kanske för att okunskap och fördomar, är hinder för att barnen skall få leva det liv de har rätt till? Kanske för att mörksens krafter har gjort oss rädda för er andra? Hur ni skall ta det om vi börjar att leva öppet?Hur mycket rädslor och fördomar kommer ni att ösa över mina barn?Hur skulle inte sådana som brevskrivaren kunna knäcka deras självförtroende?

Kan inte ni som tror på fakta; berätta och prata för oss som har med barn med HIV? Kan inte ni sprida dessa fakta till kollegor på arbetsplatser,i förskolor och skolor om hur blodsmittor sprids? Så vi som är föräldrar till dessa barn kan känna igen er som man kan berätta för?Kan inte ni efterfråga denna kunskap hos personal på förskola,skola och fritids? Kan ni inte ni hjälpa oss att använda en symbol, som är enkel att leva med,som rosa bandet exempelvis.Då vet ju vi, vilka man kan berätta för! Då avhjälper ni ett socialt stigma,sprider upplysning och kunskap och HIV-positiva vågar leva öppet med sin blodsmitta!

Bara för att man testar +, är man inte mindre värd att älska, inte mindre värd att ha som kompis eller som barn. Det är inte dessa barn som testar + , och som får föräldrar,släkt och vänner som älskar dem, som kommer att sprida smitta.Tvärtom de kommer att bli människor som tror på en framtid och som tar ansvar för det.

Om jag berättar för alla kanske ert sätt att prata om mitt barn, skadar dess självkänsla och självförtroende.Kanske mitt barn känner sej oälskat och ovälkommet och kanske blir ett barn som förlorar sin tilltro på vuxna.Kanske drömmarna om en framtid byts ut mot hopplöshet? Kanske mitt barn ger upp och ger sej ut på gatorna?tar ni ansvar för det då? Tar ni ansvar för sveket ni gjorde? Nej, då kommer ni att skrika vad var det jag sa!! Jag fick rätt ta inte hit dem!

Det är barn utan framtid,som förlorat tilltro till de vuxna, som blir drogberoende, som måste prostituera sej som kommer att sprida smitta.Barn som vi kunnat läsa om i artiklarna om gatubarn i Ukraina och Ryssland,Barn utan framtid!Smitta sprids inte på dagis och skolor, utan via krogen där människor har sex med främmande människor som de nyss träffat.Som inte vet att de är smittade ännu............och som sprider smittan vidare.

Vi måste ju alla hjälpas åt att göra jorden lite bättre att leva på för alla barn i världen !

Jag heter Maria och min make heter Per tillsammans har vi tre barn varav två stycken lever med en blodmsitta,HIV.Det är Sara och Marcus som testar +, i vår familj.Rebecka,Per och Maria är HIV-negativa.

eftersom allt varit så lätt med henne.Efter den första perioden med fel skola har allt bara gått lätt.Hon hade anpassningssvårigheter i början och levde med sorgen efter sina nära anhöriga,men det var mer "adoptionsanpassningssvårigheter".Vi sökte relativt omgående hjälp, för Sara på BUP, och det första året gick jag och Per i handledning, eftersom Sara inte hade språket att uttrycka sej med.Sedan fick Sara en form av korttidsbehandling, med tanke på de förluster hon gjort i sitt liv och för att få stöd i sin sorg och hitta ord för det.

Efter den behandlingen på BUP vågade Sara älska oss och livet blev lätt med henne.Hon har klarat sej bra, trots sin svåra start på livet.Hon är musikalisk,duktig på gymnastik och dans och ligger i medel vad gäller skolprestationer.Trots att hon kom sent till Sverige, vid 5 års ålder,klarar hon svenska bra och har inga svårigheter numera med att läsa och skriva,även om det tog längre tid för henne att börja läsa.Matematik är inte hennes stora stjärnämne men hon hänger med.

Sara äter fortfarande inte medicin och har därför virushalt i sitt blod.Därför är vi mer restriktiva med att hon inte skall sova borta och att det är bättre att kompisarna är här hemma hos oss.Sara har ett stort rum och det får plats många kompisar.Vi vill inte berätta för fler utomstående och därför är det bäst att hon är här.Vi är också alltid med Sara på hennes fritidsaktiviteter ifall det uppstår en blödning.Vi har dessutom lärt Sara att förbinda sår och i hennes väska medföljer alltid en röd tygpåse med ett kors på (Rebecka och Marcus har likadana).I den finns handskar,sårtvätt,små plastpåsar att lägga skräp i samt plåster,strippar,kompresser,kirurgtejp och annat smått och gott för att kunna lägga om sår.Om Sara behöver hjälp har vi lärt henne att påpeka att den som skall hjälpa henne skall ha handska på,för det har hennes föräldrar sagt.Hittills har ingen nekat att ta på sej handskar!

OM Sara undrar något om sin sjukdom, kan hon prata med sin kloka fröken, som numera även är rektor för skolan, samt med skolsköterskan.Under alla dessa år Sara bott hos oss har hon varit den friskaste ungen i klassen.Hon är nästan aldrig sjuk ,två läsår har hon klarat utan en endaste sjukdag och det trots att hon är omedicinerad.

Sara har alltid haft bra värden, förutom i början när hon kom till oss.De var fascinerade över att en sådan förbättring skedde för Sara del efter att hon kom till oss.Som det ser ut nu är Sara stabil och kommer inte att behöva medicin på länge.Det är vi tacksamma över för när man börjar med medicinen måste man fortsätta resten av livet.

För mej är inte livet med Sara mer komplicerat än livet med Rebecka.Jag älskar mina döttrar och är inte orolig för någon av dem.Rebecka har sina svårigheter och glädjeämnen här i livet precis som Sara.Sara åker numera bara till Huddinge en gång/ år. Hon tar prover där samt träffar kurator och läkare där då och det brukar hon göra när sommarlovet börjar.Det har blivit som en minisemester för hela familjen, för vi bor på hotell och gör roliga saker där när provtagning och samtal är över,ibland hälsar vi på hos personalen på barnhemmet.En gång i kvartalet tar hon prover på det lokala sjukhuset och det går fort,det brukar hon göra på morgonen innan skolan börjar.Sedan kommer hon tillbaks efter skolan för en läkarundersökning.När hon tar prover åker hon dit själv numera och på eftermiddagen brukar antingen jag eller Per ansluta.Vi vill inte att Sara skall vara borta från skolan mer än nödvändigt för sin sjukdoms del och på detta sätt möjliggör det att Sara är där jämt.

Jag följer ofta Rebecka på olika fritidsaktiviteter liksom jag gör med Sara,mer för min egen skull än för deras skull.Jag har längtat så länge efter mina barn och att få vara mamma att jag njuter av det.Jag njuter att få beundra Sara när hon är på gymnastik eller Rebecka när hon friidrottar.Ofta har jag med mej ett handarbete eller saker som skall lagas och bara sitter där glädjs åt att jag har rätt att sitta där.Att känna hjärtat svalla av stolthet när de klarar något extrasvårt.Själv är jag fotbollstokig och är fd fotbollsspelare och när Marcus tränar eller spelar är jag där och hejar och nu är det definitivt för min egen skull.Han har 0% virushalt i blodet och behöver inte tillsyn på samma sätt.

Med mitt föräldarskap följer samma glädjeämnen,kärlek och föräldraskap som för andra föräldrar.Jag hoppas och tror att fler skall våga bli föräldrar till barn med HIV efter att de läser denna blogg.Att ni skall känna att det här klarar jag också av, att man varken behöver vara modig eller hjälte, utan bara en alldels vanlig människa av kött och blod med förmåga att älska.Barn med HIV utgör ingen fara för andra människor.

Barn med denna sjukdom har rätt till föräldrar på samma sätt som andra barn har rätt till det. Barn med denna sjukdom kommer i Sverige att växa upp och bli gamla och dö med sin sjukdom inte av den.I ett annat land kommer de troligtvis att avlida innan de når vuxen ålder, även om de får medicin, för det behövs mer än medicin.

Det behövs kärlek och omvårdnad,en förutsäjbar tillvaro,tillgång till näring och medicin tex antibiotika,möjlighet till lek,skolgång och fritidsaktiviteter.
Det behövs kort sagt föräldrarar som älskar och beskyddar sitt barn.Det gör skillnad för ett föräldralöst barn med HIV! Fundera du också om inte du vågar öppna din famn.

För de allra flesta har vi inte berättat något alls.Vi önskar att det gick, att prata om den här sjukdomen, som vilken som helst,men det gör det inte.Därför har vi lärt oss, att inte prata om sjukdomen överhuvudtaget, med andra männsikor, än de som vi möter i vården.Igår överraskades jag av att min mor frågade hur det var med Marcus, och hur hans värden såg ut nu, när han åt medicin.Jag har glömt att hon finns som en resurs vad gäller sjukdomen,så inprogrammerad är jag numera, att inte prata med andra om sjukdomen.

Maria informerade sina föräldrar,när Marcus fått sin medicin och det inte gick att dölja längre.Det var helt enkelt så att jag skämdes, att vi hade hållit det hemligt så länge, att jag inte visste hur jag skulle berätta.Men när Marcus hade fått sin medicin, förstod min mor av medicinerna,vilken sjukdom det handlade om.I hennes profession, ingår sådana kunskaper, och hon konfronterade mej och då berättade jag för henne.Efter det gick jag till min far och berättade det. På det stora hela hela var det ingen stor sak för dem med sjukdomen, utan mer varför har ni inte berättat det tidigare?

Jag försökte nog att förklara varför, och få dem att förstå, men det var länge, ett ömtåligt kapitel, i deras och min relation. Det var inget som påverkade relationen till Rebecka,Sara eller Marcus.De älskar fortfarande Sara och Marcus, med deras sjukdom, precis som vi gör och som vi visste att de skulle göra när de lärt känna dem.Det var ett av motiven, att vi ville, att de skulle lära känna barnen utan rädslor, och utan att bara se sjukdom inte barnen.Vi tror, att det skulle ha tagit längre tid, för dem att knyta an till barnen och att ta till sig dem.Men säker är jag inte, för mina föräldrar påstår motsatsen...............

Det är många i våra släkter, som inte vet om sjukdomen, för vi tycker inte att de, har med det att göra, det tillhör våra barns privatliv och bakgrund och de får informera när de blir vuxna om de vill.Numera är det många som inte vet, i vår omgivning också,vi slutade informera när våra bästa kompisar slutade umgås med oss.Annars hade vi nog varit öppnare mot fler, men det är svårt att förklara för barnen varför vi inte träffas längre.Rebecka saknar fortfarande sin bästa vän och även om de fick träffas, på nåder, för den andra flickans mamma på höstlovet,blir det aldrig detsamma igen,för henne.

Vi vill helt enkelt behålla det nätverk vi har, även om det då på sätt och vis, inkluderar en lögn.Det skulle vara lättare att släppa människor i nätverket, som vi har nu, om det fyllts på med sådana som visste.Men tänk om fler reagerar som våra tidigare vänner? Då blir det isande tomt och då blir det svårt för Rebecka, Sara och Marcus att leva ett vanligt liv och att få en barndom som kommer att stärka dem inför vuxenlivet. Jag menar, att det skulle vara lättare att strunta i människor som är rädda, om vi haft fler att fylla på nätverket med.Men det är roligt att umgås i olika gemenskaper,att träffa vänner över ett parti brännboll och grillning och till slut om det bara blir någon kvar är det svårt att leva så.

De som vet, har vi förberett oss noga för att berätta,Sara bytte lärare och fick en mycket äldre dam, till fröken, som när vi berättade tog mej i handen och svarade:-Ja det där kan jag,det är lugnt, inget att oroa sej för.Medans Marcus lärare, nog aldrig kommer att få veta det,eftersom hon har svårt att se Marcus forfarande.

I vår vänkrets är det grannarna på landet som vet, för att hon är utbildad sjuksköterska och orädd,samt att ungarna är där och leker jämt.De håller ihop i vått och torrt, och därför har vi valt att informera dem.De tältar,täljer och badar ihop.Sedan har vi vår goda vän, Lena, samt att Maria har några arbetskamrater som vet, annars är det tomt med vetande runt oss.Om fler vet är det svårt att bevara hemligheten dessutom.

Jag berättade för en dåvarande chef, på ett annat arbete, men fick då byta arbetsplats.Hon blev så rädd, att det skulle komma ut att jag hade HIV-positiva barn, att hon inte ville ha med mej att göra.Jag bytte jobb och arbetsgivare och det var mitt livs bästa klipp.Bättre arbetstider, bättre lön och möjlighet att vara sin egen chef:-).

Egentligen skulle jag vilja säja till alla som är rädda: Stick och brinn någon annastans, men för Marcus och Saras skulle måste jag kompromissa.De har rätt till en barndom och att få vara barn.De har rätt att få tillhöra olika gemenskaper, utan att människor, visar rädsla för dem.De har rätt att bli kramade,pussade och bemötta som alla andra, men om jag berättar det för omgivningen, kommer många att bemöta dem annorlunda. De kommer att låta rädsla och fördomar styra deras liv och då blir mina barn lidande.

Människor som jag älskar och som jag vill beskydda och som har rätt till beskyddet.

Expressen har haft en massa artiklar om HIV i världen och dess spridning.En stor sorg och förrstämning griper mej när jag läser om barnen i Ukraina,Sydafrika och Thailand.Alla länder som det pågått/pågår adoptioner ifrån och där de barnen blir kvar.Ett fåtal får nya familjer i ett annat land och får på så chans till överlevnad.

Jag funderar allt oftare vad kan jag göra för att göra skillnad?

Jag ser ju skillnaden på mina barn och deras liv.De har ett liv med livskvalite,tillgång till mat,skola,mediciner,omsorg och kärlek och lever ett liv som alla andra.Har inte alla barn samma rätt?Är det inte det som det står i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter?

Men min återkommande fråga är vad jag kan göra för att göra skillnad?

Jag skulle vilja dit och rädda dem alla; ungdomarna i Ukraina som tvingas bo i ruiner,erbjuda en varm trygg famn till barnen i Sydafrika som bor på det överfulla barnhemmet och till flickan från Thailand skulle jag gärna ge ett bidrag så att hon kunde utbilda sej eller starta ett nytt liv på en annan ort.

Ser på mina barn som tillsammans med sin far städar och julpyntar vårt hus.Ett hus fullt med saker som finns i överflöd.Ser på mina barn som tror på en framtid och som har en framtid trots sin HIV.Upplever de andra barnen att de har en framtid? Kan jag bidraga till framtidstro för dem också?

Vad kan jag göra för skillnad? Hur kan jag ge framtidstro till fler barn?

Jag försöker att göra skillnad genom att ge bidrag till olika frivilligorganisationer och här är några tips:

Skänk 50 kr: sms:a UNICEF till 72 900.

Eller gå in på www.unicef.se/aids och hitta ditt sätt att bidra.


http://www.adoptionscentrum.se/portal/page/portal/Adoptionscentrum/17_Vart_bistand/gava

Ni som skall adoptera barn med HIV och är klara för det,får gärna kontakta mej.Jag vill starta ett nätverk för barn med HIV och deras föräldrar.

Ni kan maila mej på [email protected]

OBS! Detta är en anonym mailadress jag använder på nätet,jag heter i själva vareket något helt annat.

Ända fram till julen 2005 var allting bra med barnen.De växte,lekte,idrottade och tog massor av utvecklingssteg.De hade blivit som vilka svenska barn som helst, och framförallt hade de blivit våra barn.Men då,julen 2005 fastnade Marcus i en kontroll och man började konstatera att han läckte äggvita i urinen.Vi fick gå oftare och lämna urinprov samt att de tog blodprover på honom fram till de tyckte att nu var det dags att inleda medicinering.Allt detta gjorde vi på vårt hemmasjukhus.

Läkaren förundrades över att vi inte märkt något på Marcus, men eftersom vi bodde grannar hade hon också kikat på honom och konstaterat att han var mycket aktiv och pigg även om proverna visade något annat.I februari var det dags för Marcus att åka till Huddinge sjukhus med pappa,där han skulle läggas in och övervakas, medan de ställde in medicineringen.De blev isolerade i ett rum till följd av vinterkräksjuka som fanns där,men Marcus fröjdade sej.Tv,video och TV-spel; vilken fest dagarna i ända.Han spelade Tv-spel och tittade på film och TV, tills ögonen var fyrkantiga.Han upplevde det som något väldigt positivt, att få vara där, eftersom det är ett ytterst begränsat utbud av TV,video och TV-spel hemma, men där fördrev han och pappa tiden med det.

Medicinen gjorde honom dåsig,illamående och han fick nedsatt aptit, samt ont i magen, men efter tre dagar fick de åka hem och då var de värsta biverkningarna över.Dock blev Marcus aldrig sej lik igen vad gäller aptiten, utan han petade i maten och det var sällan som han åt något med god aptit.Vi tvingade honom att äta en normalportion med mat genom att servera honom det på tallriken.

I skolan hoppade han gärna över maten om han kunde,eller åt som en sparv, när fröken observerade honom.Han växte på längden men blev tunn som en fjäder.Det var ganska många tabletter och det tog tid för honom att ta dem,men han tog dem morgon och kväll i pillerform.

Han slutade att vara idrottsligt aktiv och hans kondition blev mycket sämre.Han orkade inte, men gick med i schack-klubben och utvecklade sitt tecknande.För oss som vara vana att se Marcus fara runt som en skottspole på skateboard eller
med fotbollen var det svårt att uppleva denna tid.Biverkningarna gjorde honom annorlunda, mer som en gammal gubbe,dock fick tänkandet och det abstrakta tänkandet en skjuts framåt.Likaså blev han en passionerad fiskare och drog upp ett antal fiskar när vi var i sommarstugan.Saker som han nog aldrig hade upptäckt annars.


När det hade gått ett år, med värsta medicinen,som är något som vår läkare skämtsamt betecknade som en avlusningsmedicin, eftersom den tar ner virushalten i blodet till 0 och behövdes som inledning i behandlingen.

Det blev det dags för byte och simsalabim hade vi tillbaks vår pojke; ett matvrak som ville spela fotboll igen och som gärna var med och sprang i elljusspåret.Det var sådan skillnad att vi inte fattade vad som hade hänt förrän efteråt.NU åt han tre protioner mat igen på skolan och minst lika mycket hemma.Nu var intresset litet för stillasittande aktiviteter och vi njöt av vår son.Dock var det fortfarande medicin morgon och kväll och vi fick gå och ta prover och mäta koncentrationshalterna av medicinen i blodet.Vi försökte att överlämna ansvaret till Marcus, att själv komma ihåg medicinen på morgonen, men han började att fuska.Vi hade då ett allvarligt samtal med vår älskade unge tillsammans med läkaren och kuratorn och det hade effekt.

I somras kom nästa överraskning,ytterligare ett byte av medicin och nu behöver Marcus bara ta medicin en gång om dagen, två tabletter på kvällen innan läggdags.Det har blivit ett helt annat liv för honom och nu kan han sova över hos sin bästa kompis.Vi har en dosett och har pratat med Marcus om vikten av att ta medicinen,samt informerat hans bästa väns familj att Marcus måste ta medicin varje kväll.De tror att det beror på hans njurar och vi har inte tagit dem ur den villfarelsen.

Saras värden är fortfarande bra och hon behöver fortfarande inte medicin,trots att hon närmar sej tonåren med fart nu.

Vi formades allt mer som familj och det blev dags att välja skola till Sara.

Sara började i en kommunal skola.Vi informerade skolhälsovården och rektorn på skolan för jag var mån om att den klass där Sara skulle gå i ha skulle ha resurser att möta hennes behov.Jag ville också att de skulle ha genomgång av hur man hanterar blod och annat i samband med skolstarten, utan att de för den skull berättade om Sara.

Vi tänkte som så att det var dags att informera Saras lärare när de kände henne tillräckligt väl.Första dagarna var Sara entusiastisk över att gå till skolan,sedan blev hon allt oftare skolsjuk. Vi delade fortfarande på föräldraledigheten och de andra två var hemma. De gick på Kyrkis och gymnastik och berättade om allt roligt de gjorde.

Eftersom Sara var skolsjuk så ofta började en av oss att vara med henne i skolan och då upptäckte vi att det var en otrevlig miljö att gå i.Det fanns många dolda konflikter mellan barnen, det var hög ljudnivå och klassen bestod av 6-åringar till årskurs 3, vilket gjorde att klassen totalt bestod av 60 elever, indelat i olika grupper.Det var olika grupper och redan 6-åringar skulle ta ansvar för sitt eget arbete,vilket inte passade Sara för hon var inte redo för det.

Vi bestämde oss för att leta alternativ och fann så småningom en liten friskola, cirka två mil från oss. Vi bestämde oss för att skjutsa Sara dit istället.Vi kände även att huset var trångt och att vi gärna skulle kunna flytta närmare skolan.Sagt och gjort, vi köpte ett hus ca 5 km från skolan och Sara trivdes som fisken i vattnet.Små grupper,tydlig lärare som skulle följa Sara upp till åk 6 och den lilla byskolan hade en speciell värme och känsla för barnen.De tillbringade mycket tid ute och lekte in kunskaperna samtidigt som det fanns en tydlighet i vad som skulle hända och ske,samma rytm dag för dag.

Nu var vi glada att vi inte informerat på första skolan om Saras HIV,men vi började känna oss allt säkrare på att Saras lärare skulle få information.Hon tyckte om Sara,var trygg och stadig samt inspirerande.En dag tog vi mod till oss,mycket spända och oroliga över den eventuella reaktion vi skulle möta.Vi berättade först med darrande stämma, men allt eftersom Saras fröken ställde adekvata frågor och såg glad ut, förstod vi, att vi haft rätt vad gäller henne.Hennes slutkommentar gjorde oss trygga och förvissade att skolbytet varit till gagn för Sara:-men vilken modig liten gumma ni har fått och vad mycket hon har varit med om,tack för att ni berättade, sa hon och tog oss i hand.

Vi åkte därifrån glada och trygga för vi visste nu att Sara hade en fantastisk fröken med hjärtat på rätta stället.

Sara, Marcus och Rebecka hade många glada dagar tillsammans, syskonkärleken började växa fram, mycket tack vare Rebeckas frimodiga sätt. Hon hade ju inte heller växt upp med konkurrens eller umbäranden på samma sätt som Sara och Marcus. Hon hade också mött det motstånd hon behövde för sin utveckling och hade haft det bra på så sätt att hon gick mellan 9-14 på förskolan, 4 dagar i veckan.Rebecka ville absolut inte gå på förskolan, hon ville vara hemma med sina syskon och vi njöt av föräldraledigheten alla fem.

Nu firade vi födelsedagar tätt; först Per sedan Rebecka, Sara och Marcus inom 8 dagar, det är bara Maria som inte fyller år då.


Det var en upplevelse att få fira Sara och Marcus första födelsedagar och jag var glad att de fått uppleva Pers och Rebeckas födelsedagar först. Sara var knäpptyst och förundrad när vi kom och sjöng för henne: ?Vad är det för en dag? Är det en särskild dag? Jo, det är Saras födelsedag , Hurra, hurra, hurra! Ner med huvudet under täcket och blygt tittade hon fram när vi ställde ner brickan och presenterna. Rebecka däremot hoppade och studsade av förväntan, ta den presenten, Sara ta den, och visade på den som hon hade valt.Sara tittade mest storögt hela tiden på blommorna, presenterna och när hon fick syn på den egna lilla tårtan sken hon upp som en sol. Det var svårt för Sara att vara medelpunkt ännu så hon lät Rebecka och Marcus öppna hennes presenter och var glad för allt.Några tårar kom när de var lite ovarsamma med presentpappret och det gick sönder.

Marcus däremot trivdes som en prins när han var i centrum och hans glädje över presenter och saker han fick var stor. Allt la han sej på och sa ordet mina och omfamnade sedan sakerna. Men han kunde dela med sej av det han fick genom att de andra fick leka med honom.

En morgon hade barnen tagit vattenglas till toaletten som gick sönder. Alla tre skar sej rejält och jag blev väldigt rädd för Rebeckas skull att hon hade fått deras smittade blod i sina blodbanor. Jag lyfte ut Rebecka först och skickade henne till Per som tvättade och la om hennes sår. Jag tittade på mina händer snabbt och konstaterade att det inte fanns några sår på mina händer och skyndade mej sedan att stoppa blodflödet hos Sara och Marcus som nu grät högt och hade ont samt att de var rädda för de hade ju sett min reaktion. Jag pratade lugnt med dem och hjälpte dem på med plåster och Marcus lyssnade på mitt prat och tog emot min tröst sedan log han sitt vackraste leende och sa:du är min mamma, min svenska mamma.

Några dagar senare åkte vi och testade Rebecka och sedan testade vi henne igen efter ett halvår, men hon hade naturligtvis inte blivit smittad. Men i början var vi väldigt rädda, försiktiga och oroliga för dessa situationer, men allt eftersom tiden gått har vi hittat olika strategier och lösningar och numera förmedlar vi aldrig rädsla till barnen.

Efter den incidenten berättade jag om barnens HIV till våra gemensamma godaste vänner, de som vi gjort allt ihop med fram tills då. Vi gick cirkeln ihop, hämtade barn ungefär samtidigt men i olika länder, åkte på flera utlandsresor ihop, umgicks varje helg alla tillsammans och pratade om allt. Vi var som ler och långhalm och hade varit det i 6 år nu. Vi bodde dessutom grannar (även om de var på väg att flytta för de hade hittat sin drömgård ute på landet)och träffades därför varje dag.

Efter det blev det aldrig som förut, de började undvika oss och slutade att prata med oss. Rebecka fick leka med deras barn och komma hem till dem men inte Sara och Marcus och efter ett par dagar började jag att förstå att de var rädda Jag försökte att prata med dem och fråga om de undrade över något och jag erbjöd dem att komma med till Huddinge Sjukhus för information vid nästa resa men de var inte intresserade. Det var stor sorg för oss att mista navet i vårt umgänge och för Rebecka var det en katastrof att inte få tillgång till sin bästa vän som förut. Vi försökte få kontakt ett par gånger till men de var alltid upptagna och till slut gav vi upp.Vi tyckte att det var skönt när de flyttade för numera blev det många pinsamma situationer som uppstod.

Tur som var hade vi andra vänner och Lena som tidigare varit mer kompis växte in i vår familj på ett nytt sätt. Hon och hennes dotter bodde hos oss flera gånger i månaden och vi började umgås på ett nytt sätt. Vi upptäckte ännu mer att vi hade gemensamma intressen och helt plötsligt hade vi växt ihop. Numera är det vi som reser utomlands tillsammans och åker på gemensam skidsemester till Marias föräldrars stuga och som samlar våra nära och kära gemensamt. Maria och Lena visade det sej hade växt upp på samma ort, men då Lena var 6 år äldre hade de aldrig träffats direkt, men visst kände familjerna till varandra.

Fortfarande kan jag känna sorg över att vi så totalt missbedömde våra vänner och deras rädsla var så stor att de inte vågade ta till sej fakta.Men jag känner som så nu att det var tur att vi upptäckte hur rädda de var innan vi investerat ännu mer gemensam tid med dem.Sara och Marcus har blott genom sin närvaro förändrat vår syn på vad som är viktigt i livet.

I början på februari var det dags att resa till Huddinge för provtagning och konsultation. Vi visste sedan förra besöket att planeringen var att Sara och Marcus skulle börja med medicin så snart det hade blivit stabilt runt dem i familjen. Vi var oroliga och fundersamma över hur det skulle bli nu och hur de mådde egentligen.

Sara och Marcus störtade in på barnavdelningen där de var trygga och igenkända, och vi fick instruktioner. Det sattes på Emlakräm, barnen vägdes och mättes och sedan fick vi träffa läkaren och en kurator. De frågade mycket om barnen och
hur anpassningen gick och vi hade möjlighet till samtal i drygt en timme.Sedan gjorde läkaren en hälsoundersökning av Sara och Marcus och när det var klart
fick de gå och ta prover.

Vi fick prata en kort stund igen med läkaren och hon tyckte att det såg väldigt bra ut. Svaren på proverna skulle vi få om drygt 6 veckor och sedan skulle vi på ett nytt besök på barnkliniken hemma. De förberedde oss på att vid nästa besök hos dem om ett halvår skulle barnen nog få börja med medicinering i alla fall för Saras del. Vi pratade även om vår ansökan om vårdbidrag och fick ett läkarutlåtande och hjälp av kuratorn att fylla i den.

Eftersom vi är utomlänspatienter och det är resväg hem hade vi fått checka in på ett hotell i Skärholmen och nu passade vi på att besöka barnens barnhem. Vi hade även ett tandläkarbesök hos specialisttandläkarvården på Huddinge sjukhus kvar innan vi fick ha kul. Där hos tandläkaren inspekterar de barnens slemhinnor i munhålan för att se om det uppstått några förändringar där.

Junibacken blev det roliga och var en höjdare för våra tre barn, de satt som tända ljus när de åkte sagotåget och vi fick betala för att åka två varv extra. Tredje gången när vi kom igen bjöd de på åkturen för de märkte hur otroligt fascinerade barnen var av berättelserna. Vi fick träffa Pippi och en av poliserna samt sjunga med en ko.Efter att vi ätit köttbullar och pannkakor åkte vi hem till farföräldrarna och nu var allt som vanligt igen.

Rebecka var dock fundersam över varför Sara och Marcus fick ta prover men inte hon och vi försökte förklara att det var för att de behövde det men inte hon. Vi åkte förbi farföräldrarna och skulle sova över där.De undrade vad vi gjort i Storstad, men som tur var hade de inte tid att lyssna, utan de fick höra om besöket på Junibacken och vad figurerna gjort och sagt där. Barn lever ju i nuet och då kände jag tacksamhet över det. När vi senare på kvällen satt ensamma med farföräldrarna ställde de frågan igen och vi svarade att vi besökt barnens barnhem, att det var ett återplanerat besök där.

Vi valde att inte berätta för Pers föräldrar för de var för gamla. Pers far var född 1913 och hans mor 1920 och bägge två var sjukliga. De var så lyckliga över att Per äntligen hade fått en son och vi ville inte grumla deras lycka och skapa oro. Pers far dog också kort efter att vi fått Sara och Marcus så den första introduktionen i släkten på den sidan skedde vid farfars begravning. Farfar och farmor tyckte om flickorna också men i den släkten var de mest van vid att vara pojkföräldrar och därför var de extraglada för pojkar eftersom de var det kön som de begrep sej på.

Vi hade lagt upp en taktik för hur vi skulle informera vår omgivning och nära och kära. När vi märkte att de såg barnen för vad de är och när vi visste att de tyckte om barnen då skulle vi berätta. Vi hade ju berättat för Marias syskon och det hade gått bra samt att Maria berättat för sin allra godaste vän Lena som var referent i adoptionsutredningen. Lena är mikrobiolog på ett stort laboratorium och kan det mesta om virus och bakterier och tillika singelmamma till en flicka från samma land som Rebecka det vill säja Vietnam.

Pers ena bror med familj fick information och han frågade varför vi dröjt så länge med att informera och så fick vi ett långt utlägg om att det inte smittar i sociala sammanhang och när vi skulle vara varsamma. Pers bror är docent och hans fru är ?vit? biolog vilket gjorde att de hade goda kunskaper om HIV. Pers andra bror lever med en kvinna som är sjukligt rädd för allt här i världen och har ännu trots att många år gått ännu inte fått information.Då skulle vi aldrig få träffa dem eller barnen skulle inte få träffa Pers kusinbarn som de nu leker och har så roligt med när vi vistas i vår sommarstuga.

Första julen

På julafton vaknade vi av tre glada barnröster som påkallade uppmärksamhet. Tomten har varit här, det finns paket, jublade barnen i kör. Vi gick ner till vardagsrummet och mycket riktigt låg där tre paket under granen. Sara och Marcus ögon var stora som brunnslock av förvåning, första julen i Sverige och nyss inskolade i en ny familj. När vi sa att de fick öppna paketen tog jublet vid igen och Marcus och Rebecka rev upp paketen medans Sara med omsorgsfullhet
öppnade sitt paket långsamt. Drog bort tejpen försiktigt för att det inte skada omslagspappret, rätade noga ut alla vinklar och slätade till det och rullade sedan ihop det försiktigt.

Inuti paketen låg finskor till alla tre och alla var överlyckliga: Marcus såg på sina svarta skinnskor, kände på dem försiktigt och tog av och på dem och konstaterade: mina, med ett lyckligt leende. Sara och Rebecka hade tidigare provat olika finskor och önskat sej i affären och Rebeckas skor var röda lackskor med klack och Saras var guldsandaletter.
Hela förmiddagen klackades det runt med finskorna medan vi packade inför julfirandet hos mina föräldrar.

Vi var lite nervösa och oroliga för ännu hade vi inte berättat för mor och farföräldrar att barnen var HIV-positiva, eftersom de alla fyra hade nog med att det kommit två barn till i vår familj. Adoption var nog stort i deras ögon och i deras tycken en livshotande sjukdom skulle bara ha gjort att de såg problem inte barnen. De tyckte att vi dragit en vinstlott med Rebecka och så bra kunde det aldrig bli igen, aldrig kunde det finnas ett barn som var lika bra som hon.Stackars Rebecka, lät det mest nuförtiden, två syskon på en gång och en storasyster hur blev det för henne?

Vi lät dem ha sina farhågor och accepterade deras oro för vi hade insett att det var om omsorg av Rebecka men det är klart att vi undrade när vi skulle kunna berätta om det andra. Rebecka var glad och förnöjd och tvärtemot allas olycksprofetior var hon överlycklig. Lekkamrater från morgon till sena kvällen som inte gick hem. Med glädje övade hon sina syskon i lekkonsten, förklarade regler och att man inte fick slåss. Hon var en god pedagog och lekmotor och de lekte och lekte i samförstånd.

Vi åkte strax efter att vi ätit jullunch till mormor och morfar för att inleda det stora julfirandet med mina syskon och deras familjer. Jag var glad att jag hade berättat det för mina syskon och att de tagit det med fattning. Att min bror och hans fru skulle vara kloka det visste jag men även min syster var samlad trots att hon var rädd att de skulle smitta hennes barn. Jag hade noga försökt att förklara att de inte smittade och att Rebecka var väl beviset på det. Men hon var ändå lite orolig.

Vi åt god mat, alla kusinerna lekte tillsammans och väntade på tomten. I och för sig var det väl mest min systers barn som väntade de andra visste ju inte riktigt vad det var, men kände deras förväntan. Till slut kom han tomten, med flera säckar fulla av paket och barnen var förstummade: jag och maken hade medvetet knappt köpt julklappar till barnen för att inte överösa dem med saker. Trots att vi endast köpt två julklappar var till barnen var de överösta med paket, Rebecka hade 24 stycken och Sara och Marcus minst dubbelt så många eftersom alla i släkterna ville ge dem varsin julklapp som välkomstpresent.
Vi fick ta undan flera säckar med julklappar och bära dem till bilen för att de skulle kunna känna glädje över vad de fått och för att vi skulle kunna veta vem som gett vad. Efter tomtebesöket åkte vi hem till oss och i den mörka vinternatten somnade alla tre i sina bilbarnstolar, lyckliga och glada som barn skall vara på julafton.
Vi öppnade julklappar resten av det året i lagom takt, Sara och Marcus älskade julklappar och gör så fortfarande.

Uppbrott,sjukdom och flytt trots det stod livet inte stilla.Snart var det jul och Rebecka berättade om julen för de andra två: om tomten,julklappar som var paket och goda kakor.Tillsammans bakade vi pepparkakor,gjorde pepparkakshus och tog verkligen tillvara dagarna.Språket tog fart hos Marcus och mer och mer hörde vi hans pärlande skratt när de lekte.Sara återhämtade sej långsamt och hon sörjde alla sina förluster hon gjort.

Det var svårt för Sara för hon och Marcus hade bott för länge på barnhemmet och blivit bortskämda av all personal där som ömmade för sina små skyddslingar i all välmening.De hade hjälpt barnen med allt:Sara bara stod och väntade med armarna utsträckta när det var dags för påklädning. Hon var dock 5 år så det var dags att träna det,liksom att man åt vid måltiderna.Hon och Marcus hade fått äta mycket mellan måltiderna på barnhemmet,ofta hade de fått fika med personalen och var vana med mycket frukt,kakor,choklad,smörgås och läsk vilket gjorde att de sällan var hungriga vid måltiderna och åt klent då och fick nytt mellanmål.Allt detta hade gjort att Sara och Marcus hade många hål i tänderna och vi hade en lång tid med tandläkarbesök inbokade.Det var många telefonsamtal under denna tid och socialtjänsten hade varit på två besök för att kolla hur det gick.

NU var ju livet annorlunda med krav om påklädning,mat på regelbundna tider och vuxna som sa Nej och det var inget som Sara var lycklig över:Hon grät och längtade efter barnhemmet där man fick äta godis,titta på TV och film när man ville och där vuxna hjälpte henne.Vi var dumma,Marcus var dum och Rebecka var dum.

Dagen för hemkomst närmade sej med stormfart trots att vi var hemma bägge två och förberedde allt. Det fanns fortfarande många kartonger att skruva ihop och ordna med.Vi som haft varsitt arbetsrum fick flytta ihop och saker som vi hade samlat på fick respass till soptippen.Det var med glädje vi utrymde och planerade för ett barnrum till.Vi hade ju drömt länge om den familj vi nu skulle bli.

Rebecka var entusiastisk och hjälpte till med att inreda.Hon har synpunkter som vi inte tänkte på, om ribbstol och madrass som nödvändiga varande och
tillsammans skapade vi ett barnrum med plats för lek och stoj.Vi bara önskade att vår villa var lite större än den var, nu när vi skulle bli fem.:-)


Den 30 november ringer Kalle och berättar att Sara befinner sej på sjukhuset och att hon är väldigt sjuk.Marcus har blivit inlagd för säkerhets skull så flytten blir försenad.Det visar sej att Sara har fått vattkoppor samt att hon blev väldigt nedkyld den där dagen när hon kom resande till oss i lackskor.Hon var redan sjuk då men utifrån personalens perspektiv var det viktigare med inskolning hos oss och hon var ju inte så sjuk,det var ju bara vattkoppor.



Jag och Per vill resa till Sara och Marcus,men vi anses inte tillföra något till barnen. Sara har stöd, menar Kalle i den goda mannen,som vistas där nästan hela tiden samt personal från barnhemmet.

Jag och Per förtvivlade för att vi inte fick upplysningar om Sara när vi ringde till sjukhuset.De fick inte lämna ut upplysningar om Sara till oss, eftersom vi inte var anhöriga, och det inte hade lämnats direktiv om att vi hade rätt att få information.Vi upplevde att vi befann oss i ett Ingenmansland och kände oss förtvivlade över att vi inte räknades. Dock kunde vi förstå tanken med att det var gode mannen och personalen från barnhemmet som var Saras trygghet i den stunden och inte vi.

Vattkoppor är en väldigt allvarlig sjukdom när man bär på HIV-virus och Marcus får medicin som gör att han får ett skydd mot det.Sara klarade sej ur krisen men hade gått ner mycket i vikt, tappat utveckling och det tog lång tid för henne att återhämta sej.Psykiskt mådde hon sämre än någonsin och pratade mycket om sin döda mamma och sin släkting som dog strax efter ankomsten till Sverige och nu står hon inför ett nytt uppbrott .

Den 14 december anländer barnen till sitt nya hem och all fest och sådant får sparas till framtiden.

Vi åkte till brorsan med familj eftersom han bodde några mil från Storstad och på så sätt kunde vi hälsa på barnen varje dag och umgås på ett friare sätt under en veckas tid.Det bestämdes att barnen skulle flytta hem till oss 1 december så sedan åkte vi hem och flyttade om möbler i hela huset.Slängde och tömde allt onödigt krafs,åkte till IKEA och handlade nya barnmöbler,barnkläder,leksaker och allt vad man nu behöver när man får två barn till.Vi hade bestämt att vi skulle ha ett gemensamt sovrum till att börja med och sova i alla fem för att så småningom skola över dem till egna rum eller att de tre skulle ha ett gemensamt sovrum och ett lekrum.

Dagen för inflyttningen närmade sej och barnen kom på besök i villervallan av alla platta paket från IKEA,ommöblering och omstrukturering.Sara i lackskor, för hon ville ha det, trots 20 minusgrader och tre decimeter nyfallen snö.De var ute och lekte tillsammans och hade roligt och både Sara och Marcus vågade att prova på att åka skidor.Sedan åkte de tillbaks med personalen från barnhemmet och vi fortsatte att packa upp och förbereda deras inflytt.

Jag var hemma och höll på att återhämta mej från en rejäl förkylning med hög feber.Telefonen ringde och det var Kalle från Storstad som ringde för att höra hur det var med oss och hur långt vi kommit i processen med Vietnam.Jag svarade sanningsenligt att det hade blivit fel på någon handling hela tiden,allt från översättning till olika intyg, så den låg här hemma.Försiktigt berättade han lite om barnen och frågade sedan försynt om vi fortfarande var intresserade?Jag hade satt mej ner när han började att berätta om barnen och nu fick jag frossa,
skakade och försökte samla ihop mej och forma ordet JA.Det blev mest ett litet pip till ja och sedan skrek jag rakt ut av lycka i telefonen(stackars Kalle han borde ha blivit tämligen lomhörd i flera veckor framåt).

Jag bad att få återkomma till honom och skyndade mej att ringa till Per för att berätta den goda nyheten.Han blev verkligen orolig för att något hade hänt Rebecka för jag grät och snyftade i telefonen och försökte att förklara att vi skulle bli föräldrar igen.Han bad att få återkomma till mej om några minuter för han satt i ett sammanträde och skulle förflytta sej till mer ostört läge.

Han ringde upp och stammade fram gick det så fort i Vietnam? Vi har ju inte ens fått iväg handlingarna ännu (det var möjligt för vi kände två olika familjer som blivit förälder på det sättet till barn i Vietnam).När ska vi resa? Jag skrattade och berättade att Sara och Marcus valt oss och att de fått stöd från sin goda man i att beslutet borde ändras.Per gick tillbaks till sammanträdet och berättade att han hade blivit pappa och tänkte åka hem och fira.Han fick massor av gratulationer och for förbi dagis och hämtade Rebecka.

Vi berättade för Rebecka att nu var det bestämt att hon skulle bli både storasyster och lillasyster samtidigt och hon skriade runt i huset av lycka när vi berättade att Sara och Marcus skulle flytta hem till oss.Vi ringde runt och berättade för släkt och vänner att vi skulle bli 3-barnsföräldrar snart och att det inte blev längre resa än till Storstad.Gratulationer strömmade in och vi glömde i all villervalla att ringa Kalle och han försökte att nå oss men det tutade bara upptaget hemma hos oss.

Klockan 21.30 på kvällen fick Kalle tag i oss och frågade hur fort barnen kunde flytta till oss.

Snopna var vi alla tre därhemma men vi påbörjade arbetet med att sammanställa en akt till Vietnam och långsamt återgick allt till det vanliga.Jag var fortfarande utlånad och skulle vara det rent formellt i två månader till.Jag vantrivdes på arbetsplatsen,allt det negativa satt i väggarna och det var svårt att uppbåda livsglädje och energi på arbetet.Rebecka var vår livlina som spred glädje och solsken över den grå vardagen.Hon gjorde så att solen sken trots hällregn och dimma.

Barnen hade fått reda på att de skulle få nya föräldrar och de hade träffat det barnlösa paret ett par gånger men personkemin stämde inte.Barnen hade vid upprepade tillfällen ställt sin fråga om vi inte kunde få bli deras föräldrar och att de kunde få bo med Rebecka? Barnen hade även en god man som efter barnens önskan alltmer funderade på om Socialtjänsten fattat rätt beslut.

Det som hade varit så viktigt att det skulle gå fort för att barnen behövde en ny familj började att dra ut på tiden i alla evighet kändes det som.Jag visste inte vad jag skulle berätta på arbetet,skulle jag gå på föräldraledighet eller inte?

Jag var utlånad till ett arbetslag som brände ut sej själva och som behövde hjälp att komma ur sin negativa spiral.Jag hade påtagit mej det med glädje och som en utmaning men nu märkte jag att mina krafter började att sina.Aldrig hade jag mött mer negativa människor med så mycket misstro mot varandra.De pratade om varandra men aldrig till varandra.När vi hade möten var alla knäpptysta,ingen hade åsikter men så fort någon reste sej och gick ut hade alla tusen åsikter om just den människan.Jag bad att få återgå i min vanliga tjänst och rekommenderade cheferna att splittra arbetslaget och erbjuda dem tjänster på andra ställen.Nu var jag överflödig och tog ut föräldraledighet med Rebecka en period.:-))

Till slut kom då samtalet som vi väntat på äntligen hade de bestämt sej och det var inte oss de tänkt sej.De tackade för visat intresse och bad att få återkomma vid behov samtidigt som de önskade oss Lycka till med vår nästa adoption.

Nu kom det en period när vi började att misströsta och när Rebecka frågade om vi skulle åka och hälsa på barnen igen för det hade varit så roligt att leka med dem.Vi läste och sökte mer information och jag fick hjälp via en efterlysning på Föräldrakanalens adoptionsforum att hitta en kvinna i Norge som hade fått ett HIV-positivt barn.Vi fick kontakt och mailade med varandra och hon kunde stilla min oro.

De hade valt att vara helt öppna med sin pojkes HIV och agerat helt annorlunda mot vad vi hade fått för information.(Det finns en länk till berättelsen om Pedro under länkar). Jag sökte artiklar på nätet och när jag
läste började jag att misströsta: människor med HIV utmålades som någon slags missfoster,galningar,homosexuella,prostituerade och sprutnarkomaner som ville
smitta ner andra människor.Fanns det då inga vanliga människor?Var det så vi skulle ses och barnen?

Grät gjorde jag när jag läste en artikel om en skolsköterska som bröt sin tystnadsplikt och berättade för rektor och skolpersonal på en privat gymnasieskola att en flicka var HIV-positiv och som då inte fick börja där.

Klarade vi av ett sådant stort ansvar?

Nu började nya frågor att hopa sig och nu kändes det skönt att det dröjde. Jag till och med tänkte att det var nog bäst att några andra fick ta det ansvaret,några andra som inte hade barn,några andra som var starkare,modigare och som bättre kunde ta till vara barnens intressen. Jag pratade med Per,med brorsan,syrran och min allra godaste vän som alla är kloka och inlevelsefulla
ingav mej mod igen samt förtröstan.Vi åkte på ytterligare besök till Huddinge sjukhus och där träffade vi en underbart klok kurator och nu pratade vi om alla farhågor.Vi diskuterade också Pedros föräldrars strategi om total öppenhet,men med tanke på artikeln om flickan som inte fick börja gymnasiet tänkte vi om.

Jag ringde och ringde till Socialtjänsten och fick höra att barnen frågat efter oss och Rebecka.Det tog jag som ett gott tecken men inget ville de säja ännu för de hade inte tänkt klart.Nu började jag att bli arg,varför hade vi tackat ja till det här.

Nu kunde vi få göra i ordning handlingar till Vietnam och nu måste de bestämma sej för annars tackade vi nej.

Eftersom vi hade en godkänd hemutredning för adoption, fick vi göra en förenklad utredning för att bli familjehem (för en period till våra barn),vi hade 5 träffar till och de kollade olika register. De träffade en familj till som också var intresserade och barnlösa för de ville hitta den rätta familjen till barnen. Under denna period var det svårt att koncentrera sej, vad skulle vi berätta för Rebecka som nu hunnit bli 3,5 år. Tänk om det inte blev något? Nu när vi hade vävt så mycket drömmar och förhoppningar samtidigt som det var ett stort beslut; för ett av barnen var äldre än Rebecka och det andra barnet var yngre.Kan man göra så mot en som vill bli storasyster och kullkasta syskonordningen?

Till slut skulle vi få träffa barnen anonymt på barnhemmet,(som besökare till barnhemmet)och det blev kärlek vid första ögonkastet.Först var bara det yngre barnet hemma,Marcus.Rebecka och han fann varandra direkt och lekte med hennes medtagna sparkcykel.Marcus kunde bara några få svenska ord men det verkade inte hindra deras gemensamma lek.Efter en timme kom Sara hem och blev så lycklig över att hitta en flicka hemma.Hon sprutade ut svenska ord och hade ett ganska stort ordförråd och ordförståelse och tillsammans startade de tre en lek ute på gården.

En av personalen kom med en cykel som donerats till barnhemmet och Marcus ville förevisa den men den var för stor.Per fick springa och balansera cykeln med Marcus på och de skrattade och hade roligt.Sara kom till mej och Rebecka och vi gick en liten promenad tillsammans. Det var ett underbart besök och vi for iväg lyckliga och förhoppningsfulla eftersom vi hade fått hårda kramar från Sara och Marcus och en fråga om vi kom igen.Nu ville vi verkligen bli dessa barns föräldrar men socialtjänsten hade inte tänkt färdigt.Det hade börjat luta mot att barnen kanske skulle ha det bättre hos det barnlösa paret, och för Rebeckas skull kanske det var bättre att hon fick ett yngre syskon.

Vi kunde bara förtrösta och hoppas.