Idag fick jag en fråga i eposten
Mina kära älskade barn fanns redan, och skulle inte ha funnits mindre bara för att de inte levde i min familj.Deras blodsmitta skulle inte ha funnits mindre och deras liv skulle ha sett annorlunda ut liksom mitt.Vi fick en förfrågan och när vi lärt oss mer om HIV och vad det innebär att leva med det,tackade vi ja.Vi tackade ja,trots att vi hade ett barn innan, som vi älskade mest av allt på denna jord, som inte har någon blodsmitta.Vi tackade ja därför att det inte är någon som helst risk för oss andra i familjen att bli smittade.Trots pussar, kramar, såromläggningar,slick på samma glass och omplåstringar med eller utan handskar,beroende på hur stor blödningen är.
Jag och min make tackade ja, därför att vi tror på alla barns rätt till en familj!Alla barns rätt att få leva ombonat,vara älskade gå i skola och ha ett vanligt vardagsliv med syskon och föräldrar.Jag ville inte vara en feg liten lort,som Astrid Lindgren skrev i en av sina böcker. En som donerade pengar till barn, som blivit föräldralösa, på grund av HIV, i Afrika och hoppades på att de skulle stanna där.Att pengarna skulle räcka till fosterfamiljer så att barnen åtminstone fick en familj att växa upp i.Vad har jag för rätt att begära det, av en annan människa, om jag själv inte är beredd att göra samma sak, hemma i mitt eget land, när det behövdes?
Varför berättar vi inte för alla? Varför inte för Marcus fröken? Varför inte för alla andra föräldrar? Varför inte till tränare? Kanske för att okunskap och fördomar, är hinder för att barnen skall få leva det liv de har rätt till? Kanske för att mörksens krafter har gjort oss rädda för er andra? Hur ni skall ta det om vi börjar att leva öppet?Hur mycket rädslor och fördomar kommer ni att ösa över mina barn?Hur skulle inte sådana som brevskrivaren kunna knäcka deras självförtroende?
Kan inte ni som tror på fakta; berätta och prata för oss som har med barn med HIV? Kan inte ni sprida dessa fakta till kollegor på arbetsplatser,i förskolor och skolor om hur blodsmittor sprids? Så vi som är föräldrar till dessa barn kan känna igen er som man kan berätta för?Kan inte ni efterfråga denna kunskap hos personal på förskola,skola och fritids? Kan ni inte ni hjälpa oss att använda en symbol, som är enkel att leva med,som rosa bandet exempelvis.Då vet ju vi, vilka man kan berätta för! Då avhjälper ni ett socialt stigma,sprider upplysning och kunskap och HIV-positiva vågar leva öppet med sin blodsmitta!
Bara för att man testar +, är man inte mindre värd att älska, inte mindre värd att ha som kompis eller som barn. Det är inte dessa barn som testar + , och som får föräldrar,släkt och vänner som älskar dem, som kommer att sprida smitta.Tvärtom de kommer att bli människor som tror på en framtid och som tar ansvar för det.
Om jag berättar för alla kanske ert sätt att prata om mitt barn, skadar dess självkänsla och självförtroende.Kanske mitt barn känner sej oälskat och ovälkommet och kanske blir ett barn som förlorar sin tilltro på vuxna.Kanske drömmarna om en framtid byts ut mot hopplöshet? Kanske mitt barn ger upp och ger sej ut på gatorna?tar ni ansvar för det då? Tar ni ansvar för sveket ni gjorde? Nej, då kommer ni att skrika vad var det jag sa!! Jag fick rätt ta inte hit dem!
Det är barn utan framtid,som förlorat tilltro till de vuxna, som blir drogberoende, som måste prostituera sej som kommer att sprida smitta.Barn som vi kunnat läsa om i artiklarna om gatubarn i Ukraina och Ryssland,Barn utan framtid!Smitta sprids inte på dagis och skolor, utan via krogen där människor har sex med främmande människor som de nyss träffat.Som inte vet att de är smittade ännu............och som sprider smittan vidare.
Vi måste ju alla hjälpas åt att göra jorden lite bättre att leva på för alla barn i världen !
Vilken bra text! Du undrar om vi inte kan använda en symbol, som är enkel att leva med,som rosa bandet exempelvis.
Jag vill bara berätta att det ju redan finns en sådan symbol, nämligen Röda bandet (Red ribbon). Jag har alltid den på mig, däremot har jag aldrig haft rosa bandet... Red Ribbon är den internationella symbolen för kampen mot hiv och aids samt solidaritet med drabbade.
http://www.hiv-sverige.se/rfhpwww/main.nsf/user.registration.www?Open&ParentUNID=FF346073831D16D6C1257096004D48CE?open
Åh,tack för tipset! Men det måste vara en anonym symbol???Om man inte känner till den och på sätt och vis själv är drabbad?
För det första vill jag berömma det underbara sätt du skriver på när du pratar om dina barn. Din kärlek lyser i varje ord.
Sen blir jag otroligt frustrerad över den okunskap och rädsla som finns hos människor som föder den ilska som mailskrivaren verkar besitta.
Jag arbetar som kurator inom ett skolområde där blodsmitta förekommer. Vi har fått fantastisk information om hur vi ska förhålla oss till ALLA barn. För saken är att vi inte vet vilka som är smittade, vi har inget behov av att veta. För det kan faktiskt vara så att det finns barn med blodsmittor som inte ens föräldrarna vet om. Därför måste vi hantera alla situationer på samma sätt. För att skydda barn och personal.
Jag önskar att alla förskolor/skolor skulle få samma information som vi fick för att minska den stigmatisering som finns om blodsmittor.
Enligt min mening så gör ni rätt i att skydda era barn. Risken är så mycket större att de skulle fara illa av allmänhetens okunnighet är så mycket större än risken att de skulle smitta någon.
Dessutom ska jag köpa röda bandet så fort kag kan!
Återigen blir jag ledsen och oroad... Förvirrad har jag varit ett tag nu. Naiv som jag är tog sig förbluffningen formen av att jag ringde min mamma och helt appropå frågade henne vad hon skulle göra om mitt framtida barn var hiv-positivt. Om hon skulle vara rädd... Och till att börja med var det nog så. Hon blev förvånad och oroad. Inte så mycket för att bli smittad som för att hon trodde att hon skulle få döende barnbarn. Den villfarelsen åtgärdad o några internetslagningar senare var reaktionen kanske mer av den jag förväntat. Allvarlig men inte skrämd. Styrkt tog jag mod till mig och började en mer filosofisk diskussion med två närmare kollegor. Och insåg att jag nog jobbar i rätt branch... Jag möttes av precis den förvåning jag själv kände. "Varför skulle vi vara rädda?"
Men fortfarande äar jag oroad över människors minst sagt märkliga skräck. Jag har inga svar. Men skulle svaret vara att "ja, HIV är bland de sk SN jag kan vara öppen för" - då hade jag ju velat kunna vara öppen. Inte för andras skull, gubevars, men för Barnet. För att kunna skydda mot alla andras smittor så långt möjligt, för att kunna ha jobbets förståelse... etc. Nåväl, jag läser och funderar vidare... Dörren är inte stängd, jag är bara lite skrämd
Jag tror att vi är på väg mot ett förstående hos allmänheten.Jag tror att med en stor informationskampanj som berör människor skulle deras attityder ändras.Men innan vi har kommit dit kommer jag att fortsätta att välja vilka vi berättar för.
VI hade också tanken från början att leva öppet,det finns ju inget att skämmas för? Varför skulle vi gömma oss? Det är en av anledningarna till att jag startat bloggen, för att ändra människors attityder och få människor att förstå att HIV,är en blodsmitta, som man kan leva ett normalt liv med i Sverige.
Jag vill att människor ska läsa och begrunda och försöka förstå att vi alla har ett ansvar för vilka grupper som blir stigmatiserade,och att vi kan vara en del av det ofrivilligt.
Men framför allt det är av egoistiska skäl jag jobbar för detta; jag vill att mina ungar skall möta en trevligare omvärld när de skall ut i den själva.Jag jobbar långsiktigt och jag tror att det går att förändra!
Kaki,fortsätt söka information,men du hör nog till dem som kan leva med fakta och det verkar dina närmaste också vara.I Adoptionscentrums artikel om adoption av HIV-positiva barn stod det på slutet ett citat av A-C Bohlin, läkare med HIV som specialitet.Att adoptera ett barn med HIV kräver att
man har lite större mognad och livserfarenhet som människa.Nu är det inte ordagrant men det var innebörden av hennes ord.Jag tycker att det är bra att du funderar och tänker för när du väl har fattat beslut kommer det att kännas rätt.
Vi var tveksamma,ett tag kändes det övermäktigt, men sedan har vi växt in i att vara flerbarnsföräldrar och att vara föräldrar till barn med blodsmitta.Mina barn är ju barn,ingen sjukdom,även om det här i bloggen mer blir fokus på det än i det vanliga vardagslivet.
Vi är ju vanliga föräldrar, som bildat familj med hjälp av adoption, och fått två barn som testade +.
Jag och min make är alldeles vanliga människor,med rädslor och fördomar och tillkortakommanden.
Till Scilla!
Tack för dina fina tankar, det värmer i efter att ha mött okunskap.Jag älskar alla mina tre barn,som för mej känns som den största gåva jag någonsin fått.
Jag har också beställt röda bandet till mej själv,hela min familj och halva släkten:-))
Modigt av Andreas Lundstedt att komma ut och berätta om sin sjukdom. Det behövs fler offentliga personer som honom! Ett stort steg för människan, och ett enormt steg för mänskligheten.
:)
Vad bra Andreas går ut offentligt med sin Hiv. Det är strongt gjort när det ser ut som det gör i samhället. Och jag tycker du Mia är lika strong och modig! Vi behöver fler förebilder som Andreas för barnen som växer upp med hiv. I och med att Andreas talar om det offentligt kanske fler kändisar gör samma sak....och lättar trycket på den fobi som finns. Kram förresten. Jag är inne och läser här med jämna mellanrum. Jag vill läsa mer och oftare!
Ja, jag håller med om att det är bra att folk blir mer offentliga och vågar berätta.
