HIV och adoption

Uppbrott,sjukdom och flytt trots det stod livet inte stilla.Snart var det jul och Rebecka berättade om julen för de andra två: om tomten,julklappar som var paket och goda kakor.Tillsammans bakade vi pepparkakor,gjorde pepparkakshus och tog verkligen tillvara dagarna.Språket tog fart hos Marcus och mer och mer hörde vi hans pärlande skratt när de lekte.Sara återhämtade sej långsamt och hon sörjde alla sina förluster hon gjort.

Det var svårt för Sara för hon och Marcus hade bott för länge på barnhemmet och blivit bortskämda av all personal där som ömmade för sina små skyddslingar i all välmening.De hade hjälpt barnen med allt:Sara bara stod och väntade med armarna utsträckta när det var dags för påklädning. Hon var dock 5 år så det var dags att träna det,liksom att man åt vid måltiderna.Hon och Marcus hade fått äta mycket mellan måltiderna på barnhemmet,ofta hade de fått fika med personalen och var vana med mycket frukt,kakor,choklad,smörgås och läsk vilket gjorde att de sällan var hungriga vid måltiderna och åt klent då och fick nytt mellanmål.Allt detta hade gjort att Sara och Marcus hade många hål i tänderna och vi hade en lång tid med tandläkarbesök inbokade.Det var många telefonsamtal under denna tid och socialtjänsten hade varit på två besök för att kolla hur det gick.

NU var ju livet annorlunda med krav om påklädning,mat på regelbundna tider och vuxna som sa Nej och det var inget som Sara var lycklig över:Hon grät och längtade efter barnhemmet där man fick äta godis,titta på TV och film när man ville och där vuxna hjälpte henne.Vi var dumma,Marcus var dum och Rebecka var dum.

Dagen för hemkomst närmade sej med stormfart trots att vi var hemma bägge två och förberedde allt. Det fanns fortfarande många kartonger att skruva ihop och ordna med.Vi som haft varsitt arbetsrum fick flytta ihop och saker som vi hade samlat på fick respass till soptippen.Det var med glädje vi utrymde och planerade för ett barnrum till.Vi hade ju drömt länge om den familj vi nu skulle bli.

Rebecka var entusiastisk och hjälpte till med att inreda.Hon har synpunkter som vi inte tänkte på, om ribbstol och madrass som nödvändiga varande och
tillsammans skapade vi ett barnrum med plats för lek och stoj.Vi bara önskade att vår villa var lite större än den var, nu när vi skulle bli fem.:-)


Den 30 november ringer Kalle och berättar att Sara befinner sej på sjukhuset och att hon är väldigt sjuk.Marcus har blivit inlagd för säkerhets skull så flytten blir försenad.Det visar sej att Sara har fått vattkoppor samt att hon blev väldigt nedkyld den där dagen när hon kom resande till oss i lackskor.Hon var redan sjuk då men utifrån personalens perspektiv var det viktigare med inskolning hos oss och hon var ju inte så sjuk,det var ju bara vattkoppor.



Jag och Per vill resa till Sara och Marcus,men vi anses inte tillföra något till barnen. Sara har stöd, menar Kalle i den goda mannen,som vistas där nästan hela tiden samt personal från barnhemmet.

Jag och Per förtvivlade för att vi inte fick upplysningar om Sara när vi ringde till sjukhuset.De fick inte lämna ut upplysningar om Sara till oss, eftersom vi inte var anhöriga, och det inte hade lämnats direktiv om att vi hade rätt att få information.Vi upplevde att vi befann oss i ett Ingenmansland och kände oss förtvivlade över att vi inte räknades. Dock kunde vi förstå tanken med att det var gode mannen och personalen från barnhemmet som var Saras trygghet i den stunden och inte vi.

Vattkoppor är en väldigt allvarlig sjukdom när man bär på HIV-virus och Marcus får medicin som gör att han får ett skydd mot det.Sara klarade sej ur krisen men hade gått ner mycket i vikt, tappat utveckling och det tog lång tid för henne att återhämta sej.Psykiskt mådde hon sämre än någonsin och pratade mycket om sin döda mamma och sin släkting som dog strax efter ankomsten till Sverige och nu står hon inför ett nytt uppbrott .

Den 14 december anländer barnen till sitt nya hem och all fest och sådant får sparas till framtiden.

Vi åkte till brorsan med familj eftersom han bodde några mil från Storstad och på så sätt kunde vi hälsa på barnen varje dag och umgås på ett friare sätt under en veckas tid.Det bestämdes att barnen skulle flytta hem till oss 1 december så sedan åkte vi hem och flyttade om möbler i hela huset.Slängde och tömde allt onödigt krafs,åkte till IKEA och handlade nya barnmöbler,barnkläder,leksaker och allt vad man nu behöver när man får två barn till.Vi hade bestämt att vi skulle ha ett gemensamt sovrum till att börja med och sova i alla fem för att så småningom skola över dem till egna rum eller att de tre skulle ha ett gemensamt sovrum och ett lekrum.

Dagen för inflyttningen närmade sej och barnen kom på besök i villervallan av alla platta paket från IKEA,ommöblering och omstrukturering.Sara i lackskor, för hon ville ha det, trots 20 minusgrader och tre decimeter nyfallen snö.De var ute och lekte tillsammans och hade roligt och både Sara och Marcus vågade att prova på att åka skidor.Sedan åkte de tillbaks med personalen från barnhemmet och vi fortsatte att packa upp och förbereda deras inflytt.

Jag var hemma och höll på att återhämta mej från en rejäl förkylning med hög feber.Telefonen ringde och det var Kalle från Storstad som ringde för att höra hur det var med oss och hur långt vi kommit i processen med Vietnam.Jag svarade sanningsenligt att det hade blivit fel på någon handling hela tiden,allt från översättning till olika intyg, så den låg här hemma.Försiktigt berättade han lite om barnen och frågade sedan försynt om vi fortfarande var intresserade?Jag hade satt mej ner när han började att berätta om barnen och nu fick jag frossa,
skakade och försökte samla ihop mej och forma ordet JA.Det blev mest ett litet pip till ja och sedan skrek jag rakt ut av lycka i telefonen(stackars Kalle han borde ha blivit tämligen lomhörd i flera veckor framåt).

Jag bad att få återkomma till honom och skyndade mej att ringa till Per för att berätta den goda nyheten.Han blev verkligen orolig för att något hade hänt Rebecka för jag grät och snyftade i telefonen och försökte att förklara att vi skulle bli föräldrar igen.Han bad att få återkomma till mej om några minuter för han satt i ett sammanträde och skulle förflytta sej till mer ostört läge.

Han ringde upp och stammade fram gick det så fort i Vietnam? Vi har ju inte ens fått iväg handlingarna ännu (det var möjligt för vi kände två olika familjer som blivit förälder på det sättet till barn i Vietnam).När ska vi resa? Jag skrattade och berättade att Sara och Marcus valt oss och att de fått stöd från sin goda man i att beslutet borde ändras.Per gick tillbaks till sammanträdet och berättade att han hade blivit pappa och tänkte åka hem och fira.Han fick massor av gratulationer och for förbi dagis och hämtade Rebecka.

Vi berättade för Rebecka att nu var det bestämt att hon skulle bli både storasyster och lillasyster samtidigt och hon skriade runt i huset av lycka när vi berättade att Sara och Marcus skulle flytta hem till oss.Vi ringde runt och berättade för släkt och vänner att vi skulle bli 3-barnsföräldrar snart och att det inte blev längre resa än till Storstad.Gratulationer strömmade in och vi glömde i all villervalla att ringa Kalle och han försökte att nå oss men det tutade bara upptaget hemma hos oss.

Klockan 21.30 på kvällen fick Kalle tag i oss och frågade hur fort barnen kunde flytta till oss.

Snopna var vi alla tre därhemma men vi påbörjade arbetet med att sammanställa en akt till Vietnam och långsamt återgick allt till det vanliga.Jag var fortfarande utlånad och skulle vara det rent formellt i två månader till.Jag vantrivdes på arbetsplatsen,allt det negativa satt i väggarna och det var svårt att uppbåda livsglädje och energi på arbetet.Rebecka var vår livlina som spred glädje och solsken över den grå vardagen.Hon gjorde så att solen sken trots hällregn och dimma.

Barnen hade fått reda på att de skulle få nya föräldrar och de hade träffat det barnlösa paret ett par gånger men personkemin stämde inte.Barnen hade vid upprepade tillfällen ställt sin fråga om vi inte kunde få bli deras föräldrar och att de kunde få bo med Rebecka? Barnen hade även en god man som efter barnens önskan alltmer funderade på om Socialtjänsten fattat rätt beslut.

Det som hade varit så viktigt att det skulle gå fort för att barnen behövde en ny familj började att dra ut på tiden i alla evighet kändes det som.Jag visste inte vad jag skulle berätta på arbetet,skulle jag gå på föräldraledighet eller inte?

Jag var utlånad till ett arbetslag som brände ut sej själva och som behövde hjälp att komma ur sin negativa spiral.Jag hade påtagit mej det med glädje och som en utmaning men nu märkte jag att mina krafter började att sina.Aldrig hade jag mött mer negativa människor med så mycket misstro mot varandra.De pratade om varandra men aldrig till varandra.När vi hade möten var alla knäpptysta,ingen hade åsikter men så fort någon reste sej och gick ut hade alla tusen åsikter om just den människan.Jag bad att få återgå i min vanliga tjänst och rekommenderade cheferna att splittra arbetslaget och erbjuda dem tjänster på andra ställen.Nu var jag överflödig och tog ut föräldraledighet med Rebecka en period.:-))

Till slut kom då samtalet som vi väntat på äntligen hade de bestämt sej och det var inte oss de tänkt sej.De tackade för visat intresse och bad att få återkomma vid behov samtidigt som de önskade oss Lycka till med vår nästa adoption.

Nu kom det en period när vi började att misströsta och när Rebecka frågade om vi skulle åka och hälsa på barnen igen för det hade varit så roligt att leka med dem.Vi läste och sökte mer information och jag fick hjälp via en efterlysning på Föräldrakanalens adoptionsforum att hitta en kvinna i Norge som hade fått ett HIV-positivt barn.Vi fick kontakt och mailade med varandra och hon kunde stilla min oro.

De hade valt att vara helt öppna med sin pojkes HIV och agerat helt annorlunda mot vad vi hade fått för information.(Det finns en länk till berättelsen om Pedro under länkar). Jag sökte artiklar på nätet och när jag
läste började jag att misströsta: människor med HIV utmålades som någon slags missfoster,galningar,homosexuella,prostituerade och sprutnarkomaner som ville
smitta ner andra människor.Fanns det då inga vanliga människor?Var det så vi skulle ses och barnen?

Grät gjorde jag när jag läste en artikel om en skolsköterska som bröt sin tystnadsplikt och berättade för rektor och skolpersonal på en privat gymnasieskola att en flicka var HIV-positiv och som då inte fick börja där.

Klarade vi av ett sådant stort ansvar?

Nu började nya frågor att hopa sig och nu kändes det skönt att det dröjde. Jag till och med tänkte att det var nog bäst att några andra fick ta det ansvaret,några andra som inte hade barn,några andra som var starkare,modigare och som bättre kunde ta till vara barnens intressen. Jag pratade med Per,med brorsan,syrran och min allra godaste vän som alla är kloka och inlevelsefulla
ingav mej mod igen samt förtröstan.Vi åkte på ytterligare besök till Huddinge sjukhus och där träffade vi en underbart klok kurator och nu pratade vi om alla farhågor.Vi diskuterade också Pedros föräldrars strategi om total öppenhet,men med tanke på artikeln om flickan som inte fick börja gymnasiet tänkte vi om.

Jag ringde och ringde till Socialtjänsten och fick höra att barnen frågat efter oss och Rebecka.Det tog jag som ett gott tecken men inget ville de säja ännu för de hade inte tänkt klart.Nu började jag att bli arg,varför hade vi tackat ja till det här.

Nu kunde vi få göra i ordning handlingar till Vietnam och nu måste de bestämma sej för annars tackade vi nej.

Eftersom vi hade en godkänd hemutredning för adoption, fick vi göra en förenklad utredning för att bli familjehem (för en period till våra barn),vi hade 5 träffar till och de kollade olika register. De träffade en familj till som också var intresserade och barnlösa för de ville hitta den rätta familjen till barnen. Under denna period var det svårt att koncentrera sej, vad skulle vi berätta för Rebecka som nu hunnit bli 3,5 år. Tänk om det inte blev något? Nu när vi hade vävt så mycket drömmar och förhoppningar samtidigt som det var ett stort beslut; för ett av barnen var äldre än Rebecka och det andra barnet var yngre.Kan man göra så mot en som vill bli storasyster och kullkasta syskonordningen?

Till slut skulle vi få träffa barnen anonymt på barnhemmet,(som besökare till barnhemmet)och det blev kärlek vid första ögonkastet.Först var bara det yngre barnet hemma,Marcus.Rebecka och han fann varandra direkt och lekte med hennes medtagna sparkcykel.Marcus kunde bara några få svenska ord men det verkade inte hindra deras gemensamma lek.Efter en timme kom Sara hem och blev så lycklig över att hitta en flicka hemma.Hon sprutade ut svenska ord och hade ett ganska stort ordförråd och ordförståelse och tillsammans startade de tre en lek ute på gården.

En av personalen kom med en cykel som donerats till barnhemmet och Marcus ville förevisa den men den var för stor.Per fick springa och balansera cykeln med Marcus på och de skrattade och hade roligt.Sara kom till mej och Rebecka och vi gick en liten promenad tillsammans. Det var ett underbart besök och vi for iväg lyckliga och förhoppningsfulla eftersom vi hade fått hårda kramar från Sara och Marcus och en fråga om vi kom igen.Nu ville vi verkligen bli dessa barns föräldrar men socialtjänsten hade inte tänkt färdigt.Det hade börjat luta mot att barnen kanske skulle ha det bättre hos det barnlösa paret, och för Rebeckas skull kanske det var bättre att hon fick ett yngre syskon.

Vi kunde bara förtrösta och hoppas.

Vi hade gjort vår första internationella adoption via Adoptionscentrum och efter ett tag när vi varit hemma med vår första dotter "Rebecka" började vi tänka på syskon.När vi varit hemma drygt 2 år med henne gick vår ansökan iväg till Vietnam genom organisationen ACCA och vi började att drömma igen.De var nämligen mycket billigare än AC och hade andra hotell som man bodde på samt att man hade en annan rörelsefrihet än vad man fick ha om man adopterade via AC.Dock visade sej ACCA vara en oseriös organisation och vi förlorade våra sparpengar och dröm om syskon när organisationen lades ner.



Efter ett tag började vi att orientera om oss, vi sökte kontakter med olika svenska kommuner och skickade iväg vår adoptionsmedgivande och hemutredning till ett par som hade varit intresserade.Vi fick vänta länge och glömde bort att vi hade gjort på detta sätt och samlade nya sparpengar till en ny adoption via AC. Det började bli dags att uppdatera hemutredningen och att få ett förnyat medgivande som vi fick i vändande post kändes det som.



En dag ringde det en socialsekreterare från Storstaden och undrade om vi fortfarande var intresserade av adoption och om vi kunde tänka oss ett syskonpar med speciella omständigheter.Vi fick veta ålder och kön och att de var HIV-positiva och föräldralösa, de hade kommit med en släkting som avled strax efter ankomst till Sverige, och nu bodde de på ett barnhem.Hon skulle återkomma, men nu fick vi fundera och fick tips på vart vi kunde söka adekvat information.

När det gått tre dagar ringde hon oss igen ,då hade vi sökt henne flera gånger och ville ha mer information.

I samband med telefonsamtalet bestämde vi träff, de skulle komma hem till oss för ett hembesök som blev bestämt till två dagar senare.Vi städade och gnodde,jag till och med fejade bakom kyl och frys.Hela hemmet var välstädat när de kom,med blommor på bordet och frukt i skålar och en massa hembakat bröd.:-)

Vi fann snabbt varandra och vi fick mer information om barnen.Vi fylldes av nyfikenhet och en massa farhågor.Hur skulle det bli för Rebecka? Kunde hon bli smittad? Kunde vi bli smittade? Vi hade inga kunskaper om HIV direkt,men vi är inga rädda människor utan tog fasta på att man kunde få mer information.De lovade att vi skulle få resa till Huddinge Sjukhus(som har hand om de flesta HIV-positiva barn i Sverige)och prata med en kurator och med barnens behandlande läkare.

Tre dagar senare var vi på väg till Huddinge för information och stannade hos brorsan och bodde över natten.Jag och maken Per berättade för honom och hans sambo om vart vi var på väg och anledningen till det.De blev nyfikna och intresserade och ville hänga med, de hade följt vår kamp för att få den familj vi ville ha, så det kändes naturligt att de var med.Under besöket fick vi lära oss fakta om HIV, hur det smittade och hur stor risk det var att vi eller Rebecka skulle bli smittade.När vi skulle träffa barnens behandlande läkare gick brorsan och hans sambo på promenad med våra barn och vi fick veta mer om deras hälsostatus.
Efter det samtalet hade vi bestämt oss och nu började vi se framemot att få ta emot två barn till i familjen.

När jag blev förälder till mina barn sökte jag information om hur det var att leva med HIV i familjen utan att själv vara HIV-positiv.Vilka krav ställdes på mej, vad kunde jag förvänta mej och hur blev man smittad? Kunde någon av oss andra som bor i familjen bli smittade? Kunde vårt älskade längtansbarn som vi redan hade bli smittad? Fanns det risk för det barnets liv?

Jag sökte information på nätet men hittade mest information om vuxna, en gammal skrift som var omodern när jag läste den och nu till slut efter många år har jag bestämt mej för att skapa en blogg som handlar om HIV ,föräldraskap och adoption.Detta för att jag har märkt att det finns vuxna som funderar på att adoptera barn med HIV och att de brottas med samma frågeställningar som jag gjorde.

Jag brukar försöka bedriva upplysning på olika adoptionssajters diskussionsforum men nu har jag bestämt mej för att försöka ge upplysning här istället.Kanske leder det till större öppenhet om HIV?Kanske leder det till att allmänheten får en annan syn och att vi slipper alla dessa braskande rubriker från tidingarna om galna HIV-positiva människor.

Jag och min make har en alldeles underbar familj som numera består av 3 barn,där två av barnen som vi har adopterat lever med hiv.Vi visste redan från början att de var hiv-positiva och genom det fick vi ta ställning till olika saker vad gäller livet.

De har ett annat etniskt ursprung men är adopterade inom Sverige. Nu vill jag beskriva vårt vardagsliv i en familj där det finns barn som lever med HIV. Min förhoppning är att fler skall våga ta steget att adoptera barn med HIV, för de behöver verkligen en familj.Här i Sverige kommer de att leva med sin sjukdom och dö med den, inte av den.I många länder kommer de inte att ha en chans.

Det är Sara och Marcus som är hiv-positiva i vår familj, Rebecka som är det av våra barn som inte är det och jag heter Maria och min make heter Per.

Dessa uppgifter är naturligtvis fabricerade och jag tar mig friheten att ändra på uppgifter om vår familj för att vi inte skall bli igenkända,utan kunna behålla vår anonymitet.Det som inte är fabricerat är det som handlar om barnens blodsmitta,sjukvården och bemötanden som vi får där.