Det var länge sedan jag verkligen skrev något privat
Jag funderar ofta på vad som gör skillnad i mitt liv och mitt föräldraskap. Ja, inte är det hiv i alla fall:-)
Vi har tre underbara barn, var och en unik och vi lever ett alldeles vanligt liv i en småstad. Det som skiljer oss en aning är väl att vi har varit ofrivilligt barnlösa och bildat familj genom att adoptera våra barn istället. Idag har vi två barn som lever med hiv och ett som inte har det. Är det någon skillnad? Nej, det är ingen skillnad ,förutom att hon slipper gå på kvartalskontroller till sjukvården.
Alla våra barn har god hälsa,tycker om att idrotta och är till viss del framgångsrika inom sina sporter.De är glada,klarar av skolan bra och har vänner. De har normala utvecklingsfaser och verkar trivas med livet.Vi reser och gör roliga saker tillsammans. De som skiljt oss en aning är väl att vi varit till viss del "lite" ofrivilligt aktiva i de olika idrottsföreningarna. Vi har ställt upp och skjutsat,varit med på läger och andra aktiviteter, ifall olyckan skulle vara framme, skulle vi kunna lägga om barnens sår.
Om någon har kontakt med barnens blod måste vi ju uppplysa om att barnen har hiv, eller barn och barn de är ju numera ungdomar. Kanske borde jag skriva ungdomarna numera:-) Det har vi försökt undvika och lyckats med genom vårt engagemang. I och för sig har det aldrig hänt någon sådan olycka, men man kan ju aldrig veta. Vi har också sett det som en förmån att få vara med och deltaga aktivt i våra barns liv. Vi skulle ändå ha velat gjort det och jag vill inte ha det ogjort. Vi fick ju vänta så länge på våra älskade barn och de är värda varje timme av längtan.De är livets största glädjeämne och vad spelar då ett + för roll? I vardagen inte mer än att vi har kontakt med sjukvården, med jämna mellanrum. Med dem vet vi att de har en utmärkt hälsa:-)
Numera får vi inte vara så engagerade i deras sociala liv utan får vara med på deras villkor och det är också skönt. De visar vägen och drar sina gränser och vi accpeterar det och är glada för det.
Vi har tre underbara barn, var och en unik och vi lever ett alldeles vanligt liv i en småstad. Det som skiljer oss en aning är väl att vi har varit ofrivilligt barnlösa och bildat familj genom att adoptera våra barn istället. Idag har vi två barn som lever med hiv och ett som inte har det. Är det någon skillnad? Nej, det är ingen skillnad ,förutom att hon slipper gå på kvartalskontroller till sjukvården.
Alla våra barn har god hälsa,tycker om att idrotta och är till viss del framgångsrika inom sina sporter.De är glada,klarar av skolan bra och har vänner. De har normala utvecklingsfaser och verkar trivas med livet.Vi reser och gör roliga saker tillsammans. De som skiljt oss en aning är väl att vi varit till viss del "lite" ofrivilligt aktiva i de olika idrottsföreningarna. Vi har ställt upp och skjutsat,varit med på läger och andra aktiviteter, ifall olyckan skulle vara framme, skulle vi kunna lägga om barnens sår.
Om någon har kontakt med barnens blod måste vi ju uppplysa om att barnen har hiv, eller barn och barn de är ju numera ungdomar. Kanske borde jag skriva ungdomarna numera:-) Det har vi försökt undvika och lyckats med genom vårt engagemang. I och för sig har det aldrig hänt någon sådan olycka, men man kan ju aldrig veta. Vi har också sett det som en förmån att få vara med och deltaga aktivt i våra barns liv. Vi skulle ändå ha velat gjort det och jag vill inte ha det ogjort. Vi fick ju vänta så länge på våra älskade barn och de är värda varje timme av längtan.De är livets största glädjeämne och vad spelar då ett + för roll? I vardagen inte mer än att vi har kontakt med sjukvården, med jämna mellanrum. Med dem vet vi att de har en utmärkt hälsa:-)
Numera får vi inte vara så engagerade i deras sociala liv utan får vara med på deras villkor och det är också skönt. De visar vägen och drar sina gränser och vi accpeterar det och är glada för det.
Svenskt hivvaccin visar förhoppningsfulla resultat
http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article5981455.ab
http://www.dn.se/livsstil/intervjuer/andreas-lundstedt-jag-ar-diskogubben-som-inte-ger-sig-1.966339
Jag hittade två bra artiklar, en om hivvaccinet som ger hopp för framtiden och en om Andreas Lundstedt och hur han numera ser på sin hiv. Han tycker att han har blivit en bättre människa.
http://www.dn.se/livsstil/intervjuer/andreas-lundstedt-jag-ar-diskogubben-som-inte-ger-sig-1.966339
Jag hittade två bra artiklar, en om hivvaccinet som ger hopp för framtiden och en om Andreas Lundstedt och hur han numera ser på sin hiv. Han tycker att han har blivit en bättre människa.
Det går att leva ett normalt liv och att bilda familj
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5850288.ab
Denna artikel värmde verkligen! En alldeles vanlig människa som gör vanliga saker och som lever ett vanligt liv med sin hiv. En bra förebild för mina barn!
Denna artikel värmde verkligen! En alldeles vanlig människa som gör vanliga saker och som lever ett vanligt liv med sin hiv. En bra förebild för mina barn!
Sverige hamnar i botten vad gäller hivvård
En av orsakerna är att Sverige är det land som åtalat flest för att ha spridit hivsmitta. En annan orsak är tillgängligheten.
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5951713.ab
http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article5951713.ab
Vi har varit på semester
Nu har Sara och Marcus varit på sin första Hiv-skola och kom hem överlyckliga. Rebecka är grön av avundsjuka, för att hon inte fick vara med. De var nervösa och spända och ville definitivt inte åka till Stockholm, men den här gången bestämde vi att de skulle åka och hade gjort det enkelt för oss. Vi hade pratat om att Sara och Marcus skulle åka på läger och att vi skulle på semester, så alla visste det helt officiellt.
Barnen har varit fundersamma på vad de skulle svara om folk frågade vad det var för läger, men jag har gett dem svaret att svara : ett läger för mig! Sedan kan de ju berätta om vad de gjorde på lägret, som spökhistorier, lekar och roliga aktiviteter.
De längtar redan tills nästa läger och hade bytt msn-adresser och telefonnummer med varandra.
Tack till de som arrangerar lägret ! Tack till kurator Maja för stort engagemang i våra barn och familjer!
Både Sara och Marcus har lovat att skriva om lägret och berätta för er läsare om hur det var! Förhoppningsvis blir de snart så engagerade att de kan hjälpa mig med att skriva här på bloggen:-)
Barnen har varit fundersamma på vad de skulle svara om folk frågade vad det var för läger, men jag har gett dem svaret att svara : ett läger för mig! Sedan kan de ju berätta om vad de gjorde på lägret, som spökhistorier, lekar och roliga aktiviteter.
De längtar redan tills nästa läger och hade bytt msn-adresser och telefonnummer med varandra.
Tack till de som arrangerar lägret ! Tack till kurator Maja för stort engagemang i våra barn och familjer!
Både Sara och Marcus har lovat att skriva om lägret och berätta för er läsare om hur det var! Förhoppningsvis blir de snart så engagerade att de kan hjälpa mig med att skriva här på bloggen:-)
