Hur det hela började
Vi hade gjort vår första internationella adoption via Adoptionscentrum och efter ett tag när vi varit hemma med vår första dotter "Rebecka" började vi tänka på syskon.När vi varit hemma drygt 2 år med henne gick vår ansökan iväg till Vietnam genom organisationen ACCA och vi började att drömma igen.De var nämligen mycket billigare än AC och hade andra hotell som man bodde på samt att man hade en annan rörelsefrihet än vad man fick ha om man adopterade via AC.Dock visade sej ACCA vara en oseriös organisation och vi förlorade våra sparpengar och dröm om syskon när organisationen lades ner.
Efter ett tag började vi att orientera om oss, vi sökte kontakter med olika svenska kommuner och skickade iväg vår adoptionsmedgivande och hemutredning till ett par som hade varit intresserade.Vi fick vänta länge och glömde bort att vi hade gjort på detta sätt och samlade nya sparpengar till en ny adoption via AC. Det började bli dags att uppdatera hemutredningen och att få ett förnyat medgivande som vi fick i vändande post kändes det som.
En dag ringde det en socialsekreterare från Storstaden och undrade om vi fortfarande var intresserade av adoption och om vi kunde tänka oss ett syskonpar med speciella omständigheter.Vi fick veta ålder och kön och att de var HIV-positiva och föräldralösa, de hade kommit med en släkting som avled strax efter ankomst till Sverige, och nu bodde de på ett barnhem.Hon skulle återkomma, men nu fick vi fundera och fick tips på vart vi kunde söka adekvat information.
När det gått tre dagar ringde hon oss igen ,då hade vi sökt henne flera gånger och ville ha mer information.
I samband med telefonsamtalet bestämde vi träff, de skulle komma hem till oss för ett hembesök som blev bestämt till två dagar senare.Vi städade och gnodde,jag till och med fejade bakom kyl och frys.Hela hemmet var välstädat när de kom,med blommor på bordet och frukt i skålar och en massa hembakat bröd.:-)
Vi fann snabbt varandra och vi fick mer information om barnen.Vi fylldes av nyfikenhet och en massa farhågor.Hur skulle det bli för Rebecka? Kunde hon bli smittad? Kunde vi bli smittade? Vi hade inga kunskaper om HIV direkt,men vi är inga rädda människor utan tog fasta på att man kunde få mer information.De lovade att vi skulle få resa till Huddinge Sjukhus(som har hand om de flesta HIV-positiva barn i Sverige)och prata med en kurator och med barnens behandlande läkare.
Tre dagar senare var vi på väg till Huddinge för information och stannade hos brorsan och bodde över natten.Jag och maken Per berättade för honom och hans sambo om vart vi var på väg och anledningen till det.De blev nyfikna och intresserade och ville hänga med, de hade följt vår kamp för att få den familj vi ville ha, så det kändes naturligt att de var med.Under besöket fick vi lära oss fakta om HIV, hur det smittade och hur stor risk det var att vi eller Rebecka skulle bli smittade.När vi skulle träffa barnens behandlande läkare gick brorsan och hans sambo på promenad med våra barn och vi fick veta mer om deras hälsostatus.
Efter det samtalet hade vi bestämt oss och nu började vi se framemot att få ta emot två barn till i familjen.
Efter ett tag började vi att orientera om oss, vi sökte kontakter med olika svenska kommuner och skickade iväg vår adoptionsmedgivande och hemutredning till ett par som hade varit intresserade.Vi fick vänta länge och glömde bort att vi hade gjort på detta sätt och samlade nya sparpengar till en ny adoption via AC. Det började bli dags att uppdatera hemutredningen och att få ett förnyat medgivande som vi fick i vändande post kändes det som.
En dag ringde det en socialsekreterare från Storstaden och undrade om vi fortfarande var intresserade av adoption och om vi kunde tänka oss ett syskonpar med speciella omständigheter.Vi fick veta ålder och kön och att de var HIV-positiva och föräldralösa, de hade kommit med en släkting som avled strax efter ankomst till Sverige, och nu bodde de på ett barnhem.Hon skulle återkomma, men nu fick vi fundera och fick tips på vart vi kunde söka adekvat information.
När det gått tre dagar ringde hon oss igen ,då hade vi sökt henne flera gånger och ville ha mer information.
I samband med telefonsamtalet bestämde vi träff, de skulle komma hem till oss för ett hembesök som blev bestämt till två dagar senare.Vi städade och gnodde,jag till och med fejade bakom kyl och frys.Hela hemmet var välstädat när de kom,med blommor på bordet och frukt i skålar och en massa hembakat bröd.:-)
Vi fann snabbt varandra och vi fick mer information om barnen.Vi fylldes av nyfikenhet och en massa farhågor.Hur skulle det bli för Rebecka? Kunde hon bli smittad? Kunde vi bli smittade? Vi hade inga kunskaper om HIV direkt,men vi är inga rädda människor utan tog fasta på att man kunde få mer information.De lovade att vi skulle få resa till Huddinge Sjukhus(som har hand om de flesta HIV-positiva barn i Sverige)och prata med en kurator och med barnens behandlande läkare.
Tre dagar senare var vi på väg till Huddinge för information och stannade hos brorsan och bodde över natten.Jag och maken Per berättade för honom och hans sambo om vart vi var på väg och anledningen till det.De blev nyfikna och intresserade och ville hänga med, de hade följt vår kamp för att få den familj vi ville ha, så det kändes naturligt att de var med.Under besöket fick vi lära oss fakta om HIV, hur det smittade och hur stor risk det var att vi eller Rebecka skulle bli smittade.När vi skulle träffa barnens behandlande läkare gick brorsan och hans sambo på promenad med våra barn och vi fick veta mer om deras hälsostatus.
Efter det samtalet hade vi bestämt oss och nu började vi se framemot att få ta emot två barn till i familjen.
Kommentarer
Trackback
