Väntan

Nu kom det en period när vi började att misströsta och när Rebecka frågade om vi skulle åka och hälsa på barnen igen för det hade varit så roligt att leka med dem.Vi läste och sökte mer information och jag fick hjälp via en efterlysning på Föräldrakanalens adoptionsforum att hitta en kvinna i Norge som hade fått ett HIV-positivt barn.Vi fick kontakt och mailade med varandra och hon kunde stilla min oro.

De hade valt att vara helt öppna med sin pojkes HIV och agerat helt annorlunda mot vad vi hade fått för information.(Det finns en länk till berättelsen om Pedro under länkar). Jag sökte artiklar på nätet och när jag
läste började jag att misströsta: människor med HIV utmålades som någon slags missfoster,galningar,homosexuella,prostituerade och sprutnarkomaner som ville
smitta ner andra människor.Fanns det då inga vanliga människor?Var det så vi skulle ses och barnen?

Grät gjorde jag när jag läste en artikel om en skolsköterska som bröt sin tystnadsplikt och berättade för rektor och skolpersonal på en privat gymnasieskola att en flicka var HIV-positiv och som då inte fick börja där.

Klarade vi av ett sådant stort ansvar?

Nu började nya frågor att hopa sig och nu kändes det skönt att det dröjde. Jag till och med tänkte att det var nog bäst att några andra fick ta det ansvaret,några andra som inte hade barn,några andra som var starkare,modigare och som bättre kunde ta till vara barnens intressen. Jag pratade med Per,med brorsan,syrran och min allra godaste vän som alla är kloka och inlevelsefulla
ingav mej mod igen samt förtröstan.Vi åkte på ytterligare besök till Huddinge sjukhus och där träffade vi en underbart klok kurator och nu pratade vi om alla farhågor.Vi diskuterade också Pedros föräldrars strategi om total öppenhet,men med tanke på artikeln om flickan som inte fick börja gymnasiet tänkte vi om.

Jag ringde och ringde till Socialtjänsten och fick höra att barnen frågat efter oss och Rebecka.Det tog jag som ett gott tecken men inget ville de säja ännu för de hade inte tänkt klart.Nu började jag att bli arg,varför hade vi tackat ja till det här.

Nu kunde vi få göra i ordning handlingar till Vietnam och nu måste de bestämma sej för annars tackade vi nej.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0