HIV och adoption

Första julen

På julafton vaknade vi av tre glada barnröster som påkallade uppmärksamhet. Tomten har varit här, det finns paket, jublade barnen i kör. Vi gick ner till vardagsrummet och mycket riktigt låg där tre paket under granen. Sara och Marcus ögon var stora som brunnslock av förvåning, första julen i Sverige och nyss inskolade i en ny familj. När vi sa att de fick öppna paketen tog jublet vid igen och Marcus och Rebecka rev upp paketen medans Sara med omsorgsfullhet
öppnade sitt paket långsamt. Drog bort tejpen försiktigt för att det inte skada omslagspappret, rätade noga ut alla vinklar och slätade till det och rullade sedan ihop det försiktigt.

Inuti paketen låg finskor till alla tre och alla var överlyckliga: Marcus såg på sina svarta skinnskor, kände på dem försiktigt och tog av och på dem och konstaterade: mina, med ett lyckligt leende. Sara och Rebecka hade tidigare provat olika finskor och önskat sej i affären och Rebeckas skor var röda lackskor med klack och Saras var guldsandaletter.
Hela förmiddagen klackades det runt med finskorna medan vi packade inför julfirandet hos mina föräldrar.

Vi var lite nervösa och oroliga för ännu hade vi inte berättat för mor och farföräldrar att barnen var HIV-positiva, eftersom de alla fyra hade nog med att det kommit två barn till i vår familj. Adoption var nog stort i deras ögon och i deras tycken en livshotande sjukdom skulle bara ha gjort att de såg problem inte barnen. De tyckte att vi dragit en vinstlott med Rebecka och så bra kunde det aldrig bli igen, aldrig kunde det finnas ett barn som var lika bra som hon.Stackars Rebecka, lät det mest nuförtiden, två syskon på en gång och en storasyster hur blev det för henne?

Vi lät dem ha sina farhågor och accepterade deras oro för vi hade insett att det var om omsorg av Rebecka men det är klart att vi undrade när vi skulle kunna berätta om det andra. Rebecka var glad och förnöjd och tvärtemot allas olycksprofetior var hon överlycklig. Lekkamrater från morgon till sena kvällen som inte gick hem. Med glädje övade hon sina syskon i lekkonsten, förklarade regler och att man inte fick slåss. Hon var en god pedagog och lekmotor och de lekte och lekte i samförstånd.

Vi åkte strax efter att vi ätit jullunch till mormor och morfar för att inleda det stora julfirandet med mina syskon och deras familjer. Jag var glad att jag hade berättat det för mina syskon och att de tagit det med fattning. Att min bror och hans fru skulle vara kloka det visste jag men även min syster var samlad trots att hon var rädd att de skulle smitta hennes barn. Jag hade noga försökt att förklara att de inte smittade och att Rebecka var väl beviset på det. Men hon var ändå lite orolig.

Vi åt god mat, alla kusinerna lekte tillsammans och väntade på tomten. I och för sig var det väl mest min systers barn som väntade de andra visste ju inte riktigt vad det var, men kände deras förväntan. Till slut kom han tomten, med flera säckar fulla av paket och barnen var förstummade: jag och maken hade medvetet knappt köpt julklappar till barnen för att inte överösa dem med saker. Trots att vi endast köpt två julklappar var till barnen var de överösta med paket, Rebecka hade 24 stycken och Sara och Marcus minst dubbelt så många eftersom alla i släkterna ville ge dem varsin julklapp som välkomstpresent.
Vi fick ta undan flera säckar med julklappar och bära dem till bilen för att de skulle kunna känna glädje över vad de fått och för att vi skulle kunna veta vem som gett vad. Efter tomtebesöket åkte vi hem till oss och i den mörka vinternatten somnade alla tre i sina bilbarnstolar, lyckliga och glada som barn skall vara på julafton.
Vi öppnade julklappar resten av det året i lagom takt, Sara och Marcus älskade julklappar och gör så fortfarande.