Födelsedagar och olyckshändelse
Sara, Marcus och Rebecka hade många glada dagar tillsammans, syskonkärleken började växa fram, mycket tack vare Rebeckas frimodiga sätt. Hon hade ju inte heller växt upp med konkurrens eller umbäranden på samma sätt som Sara och Marcus. Hon hade också mött det motstånd hon behövde för sin utveckling och hade haft det bra på så sätt att hon gick mellan 9-14 på förskolan, 4 dagar i veckan.Rebecka ville absolut inte gå på förskolan, hon ville vara hemma med sina syskon och vi njöt av föräldraledigheten alla fem.
Nu firade vi födelsedagar tätt; först Per sedan Rebecka, Sara och Marcus inom 8 dagar, det är bara Maria som inte fyller år då.
Det var en upplevelse att få fira Sara och Marcus första födelsedagar och jag var glad att de fått uppleva Pers och Rebeckas födelsedagar först. Sara var knäpptyst och förundrad när vi kom och sjöng för henne: ?Vad är det för en dag? Är det en särskild dag? Jo, det är Saras födelsedag , Hurra, hurra, hurra! Ner med huvudet under täcket och blygt tittade hon fram när vi ställde ner brickan och presenterna. Rebecka däremot hoppade och studsade av förväntan, ta den presenten, Sara ta den, och visade på den som hon hade valt.Sara tittade mest storögt hela tiden på blommorna, presenterna och när hon fick syn på den egna lilla tårtan sken hon upp som en sol. Det var svårt för Sara att vara medelpunkt ännu så hon lät Rebecka och Marcus öppna hennes presenter och var glad för allt.Några tårar kom när de var lite ovarsamma med presentpappret och det gick sönder.
Marcus däremot trivdes som en prins när han var i centrum och hans glädje över presenter och saker han fick var stor. Allt la han sej på och sa ordet mina och omfamnade sedan sakerna. Men han kunde dela med sej av det han fick genom att de andra fick leka med honom.
En morgon hade barnen tagit vattenglas till toaletten som gick sönder. Alla tre skar sej rejält och jag blev väldigt rädd för Rebeckas skull att hon hade fått deras smittade blod i sina blodbanor. Jag lyfte ut Rebecka först och skickade henne till Per som tvättade och la om hennes sår. Jag tittade på mina händer snabbt och konstaterade att det inte fanns några sår på mina händer och skyndade mej sedan att stoppa blodflödet hos Sara och Marcus som nu grät högt och hade ont samt att de var rädda för de hade ju sett min reaktion. Jag pratade lugnt med dem och hjälpte dem på med plåster och Marcus lyssnade på mitt prat och tog emot min tröst sedan log han sitt vackraste leende och sa:du är min mamma, min svenska mamma.
Några dagar senare åkte vi och testade Rebecka och sedan testade vi henne igen efter ett halvår, men hon hade naturligtvis inte blivit smittad. Men i början var vi väldigt rädda, försiktiga och oroliga för dessa situationer, men allt eftersom tiden gått har vi hittat olika strategier och lösningar och numera förmedlar vi aldrig rädsla till barnen.
Efter den incidenten berättade jag om barnens HIV till våra gemensamma godaste vänner, de som vi gjort allt ihop med fram tills då. Vi gick cirkeln ihop, hämtade barn ungefär samtidigt men i olika länder, åkte på flera utlandsresor ihop, umgicks varje helg alla tillsammans och pratade om allt. Vi var som ler och långhalm och hade varit det i 6 år nu. Vi bodde dessutom grannar (även om de var på väg att flytta för de hade hittat sin drömgård ute på landet)och träffades därför varje dag.
Efter det blev det aldrig som förut, de började undvika oss och slutade att prata med oss. Rebecka fick leka med deras barn och komma hem till dem men inte Sara och Marcus och efter ett par dagar började jag att förstå att de var rädda Jag försökte att prata med dem och fråga om de undrade över något och jag erbjöd dem att komma med till Huddinge Sjukhus för information vid nästa resa men de var inte intresserade. Det var stor sorg för oss att mista navet i vårt umgänge och för Rebecka var det en katastrof att inte få tillgång till sin bästa vän som förut. Vi försökte få kontakt ett par gånger till men de var alltid upptagna och till slut gav vi upp.Vi tyckte att det var skönt när de flyttade för numera blev det många pinsamma situationer som uppstod.
Tur som var hade vi andra vänner och Lena som tidigare varit mer kompis växte in i vår familj på ett nytt sätt. Hon och hennes dotter bodde hos oss flera gånger i månaden och vi började umgås på ett nytt sätt. Vi upptäckte ännu mer att vi hade gemensamma intressen och helt plötsligt hade vi växt ihop. Numera är det vi som reser utomlands tillsammans och åker på gemensam skidsemester till Marias föräldrars stuga och som samlar våra nära och kära gemensamt. Maria och Lena visade det sej hade växt upp på samma ort, men då Lena var 6 år äldre hade de aldrig träffats direkt, men visst kände familjerna till varandra.
Fortfarande kan jag känna sorg över att vi så totalt missbedömde våra vänner och deras rädsla var så stor att de inte vågade ta till sej fakta.Men jag känner som så nu att det var tur att vi upptäckte hur rädda de var innan vi investerat ännu mer gemensam tid med dem.Sara och Marcus har blott genom sin närvaro förändrat vår syn på vad som är viktigt i livet.
Nu firade vi födelsedagar tätt; först Per sedan Rebecka, Sara och Marcus inom 8 dagar, det är bara Maria som inte fyller år då.
Det var en upplevelse att få fira Sara och Marcus första födelsedagar och jag var glad att de fått uppleva Pers och Rebeckas födelsedagar först. Sara var knäpptyst och förundrad när vi kom och sjöng för henne: ?Vad är det för en dag? Är det en särskild dag? Jo, det är Saras födelsedag , Hurra, hurra, hurra! Ner med huvudet under täcket och blygt tittade hon fram när vi ställde ner brickan och presenterna. Rebecka däremot hoppade och studsade av förväntan, ta den presenten, Sara ta den, och visade på den som hon hade valt.Sara tittade mest storögt hela tiden på blommorna, presenterna och när hon fick syn på den egna lilla tårtan sken hon upp som en sol. Det var svårt för Sara att vara medelpunkt ännu så hon lät Rebecka och Marcus öppna hennes presenter och var glad för allt.Några tårar kom när de var lite ovarsamma med presentpappret och det gick sönder.
Marcus däremot trivdes som en prins när han var i centrum och hans glädje över presenter och saker han fick var stor. Allt la han sej på och sa ordet mina och omfamnade sedan sakerna. Men han kunde dela med sej av det han fick genom att de andra fick leka med honom.
En morgon hade barnen tagit vattenglas till toaletten som gick sönder. Alla tre skar sej rejält och jag blev väldigt rädd för Rebeckas skull att hon hade fått deras smittade blod i sina blodbanor. Jag lyfte ut Rebecka först och skickade henne till Per som tvättade och la om hennes sår. Jag tittade på mina händer snabbt och konstaterade att det inte fanns några sår på mina händer och skyndade mej sedan att stoppa blodflödet hos Sara och Marcus som nu grät högt och hade ont samt att de var rädda för de hade ju sett min reaktion. Jag pratade lugnt med dem och hjälpte dem på med plåster och Marcus lyssnade på mitt prat och tog emot min tröst sedan log han sitt vackraste leende och sa:du är min mamma, min svenska mamma.
Några dagar senare åkte vi och testade Rebecka och sedan testade vi henne igen efter ett halvår, men hon hade naturligtvis inte blivit smittad. Men i början var vi väldigt rädda, försiktiga och oroliga för dessa situationer, men allt eftersom tiden gått har vi hittat olika strategier och lösningar och numera förmedlar vi aldrig rädsla till barnen.
Efter den incidenten berättade jag om barnens HIV till våra gemensamma godaste vänner, de som vi gjort allt ihop med fram tills då. Vi gick cirkeln ihop, hämtade barn ungefär samtidigt men i olika länder, åkte på flera utlandsresor ihop, umgicks varje helg alla tillsammans och pratade om allt. Vi var som ler och långhalm och hade varit det i 6 år nu. Vi bodde dessutom grannar (även om de var på väg att flytta för de hade hittat sin drömgård ute på landet)och träffades därför varje dag.
Efter det blev det aldrig som förut, de började undvika oss och slutade att prata med oss. Rebecka fick leka med deras barn och komma hem till dem men inte Sara och Marcus och efter ett par dagar började jag att förstå att de var rädda Jag försökte att prata med dem och fråga om de undrade över något och jag erbjöd dem att komma med till Huddinge Sjukhus för information vid nästa resa men de var inte intresserade. Det var stor sorg för oss att mista navet i vårt umgänge och för Rebecka var det en katastrof att inte få tillgång till sin bästa vän som förut. Vi försökte få kontakt ett par gånger till men de var alltid upptagna och till slut gav vi upp.Vi tyckte att det var skönt när de flyttade för numera blev det många pinsamma situationer som uppstod.
Tur som var hade vi andra vänner och Lena som tidigare varit mer kompis växte in i vår familj på ett nytt sätt. Hon och hennes dotter bodde hos oss flera gånger i månaden och vi började umgås på ett nytt sätt. Vi upptäckte ännu mer att vi hade gemensamma intressen och helt plötsligt hade vi växt ihop. Numera är det vi som reser utomlands tillsammans och åker på gemensam skidsemester till Marias föräldrars stuga och som samlar våra nära och kära gemensamt. Maria och Lena visade det sej hade växt upp på samma ort, men då Lena var 6 år äldre hade de aldrig träffats direkt, men visst kände familjerna till varandra.
Fortfarande kan jag känna sorg över att vi så totalt missbedömde våra vänner och deras rädsla var så stor att de inte vågade ta till sej fakta.Men jag känner som så nu att det var tur att vi upptäckte hur rädda de var innan vi investerat ännu mer gemensam tid med dem.Sara och Marcus har blott genom sin närvaro förändrat vår syn på vad som är viktigt i livet.
Kommentarer
Trackback
