Tiden gick och det blev dags för skolstart
Vi formades allt mer som familj och det blev dags att välja skola till Sara.
Sara började i en kommunal skola.Vi informerade skolhälsovården och rektorn på skolan för jag var mån om att den klass där Sara skulle gå i ha skulle ha resurser att möta hennes behov.Jag ville också att de skulle ha genomgång av hur man hanterar blod och annat i samband med skolstarten, utan att de för den skull berättade om Sara.
Vi tänkte som så att det var dags att informera Saras lärare när de kände henne tillräckligt väl.Första dagarna var Sara entusiastisk över att gå till skolan,sedan blev hon allt oftare skolsjuk. Vi delade fortfarande på föräldraledigheten och de andra två var hemma. De gick på Kyrkis och gymnastik och berättade om allt roligt de gjorde.
Eftersom Sara var skolsjuk så ofta började en av oss att vara med henne i skolan och då upptäckte vi att det var en otrevlig miljö att gå i.Det fanns många dolda konflikter mellan barnen, det var hög ljudnivå och klassen bestod av 6-åringar till årskurs 3, vilket gjorde att klassen totalt bestod av 60 elever, indelat i olika grupper.Det var olika grupper och redan 6-åringar skulle ta ansvar för sitt eget arbete,vilket inte passade Sara för hon var inte redo för det.
Vi bestämde oss för att leta alternativ och fann så småningom en liten friskola, cirka två mil från oss. Vi bestämde oss för att skjutsa Sara dit istället.Vi kände även att huset var trångt och att vi gärna skulle kunna flytta närmare skolan.Sagt och gjort, vi köpte ett hus ca 5 km från skolan och Sara trivdes som fisken i vattnet.Små grupper,tydlig lärare som skulle följa Sara upp till åk 6 och den lilla byskolan hade en speciell värme och känsla för barnen.De tillbringade mycket tid ute och lekte in kunskaperna samtidigt som det fanns en tydlighet i vad som skulle hända och ske,samma rytm dag för dag.
Nu var vi glada att vi inte informerat på första skolan om Saras HIV,men vi började känna oss allt säkrare på att Saras lärare skulle få information.Hon tyckte om Sara,var trygg och stadig samt inspirerande.En dag tog vi mod till oss,mycket spända och oroliga över den eventuella reaktion vi skulle möta.Vi berättade först med darrande stämma, men allt eftersom Saras fröken ställde adekvata frågor och såg glad ut, förstod vi, att vi haft rätt vad gäller henne.Hennes slutkommentar gjorde oss trygga och förvissade att skolbytet varit till gagn för Sara:-men vilken modig liten gumma ni har fått och vad mycket hon har varit med om,tack för att ni berättade, sa hon och tog oss i hand.
Vi åkte därifrån glada och trygga för vi visste nu att Sara hade en fantastisk fröken med hjärtat på rätta stället.
Sara började i en kommunal skola.Vi informerade skolhälsovården och rektorn på skolan för jag var mån om att den klass där Sara skulle gå i ha skulle ha resurser att möta hennes behov.Jag ville också att de skulle ha genomgång av hur man hanterar blod och annat i samband med skolstarten, utan att de för den skull berättade om Sara.
Vi tänkte som så att det var dags att informera Saras lärare när de kände henne tillräckligt väl.Första dagarna var Sara entusiastisk över att gå till skolan,sedan blev hon allt oftare skolsjuk. Vi delade fortfarande på föräldraledigheten och de andra två var hemma. De gick på Kyrkis och gymnastik och berättade om allt roligt de gjorde.
Eftersom Sara var skolsjuk så ofta började en av oss att vara med henne i skolan och då upptäckte vi att det var en otrevlig miljö att gå i.Det fanns många dolda konflikter mellan barnen, det var hög ljudnivå och klassen bestod av 6-åringar till årskurs 3, vilket gjorde att klassen totalt bestod av 60 elever, indelat i olika grupper.Det var olika grupper och redan 6-åringar skulle ta ansvar för sitt eget arbete,vilket inte passade Sara för hon var inte redo för det.
Vi bestämde oss för att leta alternativ och fann så småningom en liten friskola, cirka två mil från oss. Vi bestämde oss för att skjutsa Sara dit istället.Vi kände även att huset var trångt och att vi gärna skulle kunna flytta närmare skolan.Sagt och gjort, vi köpte ett hus ca 5 km från skolan och Sara trivdes som fisken i vattnet.Små grupper,tydlig lärare som skulle följa Sara upp till åk 6 och den lilla byskolan hade en speciell värme och känsla för barnen.De tillbringade mycket tid ute och lekte in kunskaperna samtidigt som det fanns en tydlighet i vad som skulle hända och ske,samma rytm dag för dag.
Nu var vi glada att vi inte informerat på första skolan om Saras HIV,men vi började känna oss allt säkrare på att Saras lärare skulle få information.Hon tyckte om Sara,var trygg och stadig samt inspirerande.En dag tog vi mod till oss,mycket spända och oroliga över den eventuella reaktion vi skulle möta.Vi berättade först med darrande stämma, men allt eftersom Saras fröken ställde adekvata frågor och såg glad ut, förstod vi, att vi haft rätt vad gäller henne.Hennes slutkommentar gjorde oss trygga och förvissade att skolbytet varit till gagn för Sara:-men vilken modig liten gumma ni har fått och vad mycket hon har varit med om,tack för att ni berättade, sa hon och tog oss i hand.
Vi åkte därifrån glada och trygga för vi visste nu att Sara hade en fantastisk fröken med hjärtat på rätta stället.
Kommentarer
Trackback
