HIV och adoption

I början på februari var det dags att resa till Huddinge för provtagning och konsultation. Vi visste sedan förra besöket att planeringen var att Sara och Marcus skulle börja med medicin så snart det hade blivit stabilt runt dem i familjen. Vi var oroliga och fundersamma över hur det skulle bli nu och hur de mådde egentligen.

Sara och Marcus störtade in på barnavdelningen där de var trygga och igenkända, och vi fick instruktioner. Det sattes på Emlakräm, barnen vägdes och mättes och sedan fick vi träffa läkaren och en kurator. De frågade mycket om barnen och
hur anpassningen gick och vi hade möjlighet till samtal i drygt en timme.Sedan gjorde läkaren en hälsoundersökning av Sara och Marcus och när det var klart
fick de gå och ta prover.

Vi fick prata en kort stund igen med läkaren och hon tyckte att det såg väldigt bra ut. Svaren på proverna skulle vi få om drygt 6 veckor och sedan skulle vi på ett nytt besök på barnkliniken hemma. De förberedde oss på att vid nästa besök hos dem om ett halvår skulle barnen nog få börja med medicinering i alla fall för Saras del. Vi pratade även om vår ansökan om vårdbidrag och fick ett läkarutlåtande och hjälp av kuratorn att fylla i den.

Eftersom vi är utomlänspatienter och det är resväg hem hade vi fått checka in på ett hotell i Skärholmen och nu passade vi på att besöka barnens barnhem. Vi hade även ett tandläkarbesök hos specialisttandläkarvården på Huddinge sjukhus kvar innan vi fick ha kul. Där hos tandläkaren inspekterar de barnens slemhinnor i munhålan för att se om det uppstått några förändringar där.

Junibacken blev det roliga och var en höjdare för våra tre barn, de satt som tända ljus när de åkte sagotåget och vi fick betala för att åka två varv extra. Tredje gången när vi kom igen bjöd de på åkturen för de märkte hur otroligt fascinerade barnen var av berättelserna. Vi fick träffa Pippi och en av poliserna samt sjunga med en ko.Efter att vi ätit köttbullar och pannkakor åkte vi hem till farföräldrarna och nu var allt som vanligt igen.

Rebecka var dock fundersam över varför Sara och Marcus fick ta prover men inte hon och vi försökte förklara att det var för att de behövde det men inte hon. Vi åkte förbi farföräldrarna och skulle sova över där.De undrade vad vi gjort i Storstad, men som tur var hade de inte tid att lyssna, utan de fick höra om besöket på Junibacken och vad figurerna gjort och sagt där. Barn lever ju i nuet och då kände jag tacksamhet över det. När vi senare på kvällen satt ensamma med farföräldrarna ställde de frågan igen och vi svarade att vi besökt barnens barnhem, att det var ett återplanerat besök där.

Vi valde att inte berätta för Pers föräldrar för de var för gamla. Pers far var född 1913 och hans mor 1920 och bägge två var sjukliga. De var så lyckliga över att Per äntligen hade fått en son och vi ville inte grumla deras lycka och skapa oro. Pers far dog också kort efter att vi fått Sara och Marcus så den första introduktionen i släkten på den sidan skedde vid farfars begravning. Farfar och farmor tyckte om flickorna också men i den släkten var de mest van vid att vara pojkföräldrar och därför var de extraglada för pojkar eftersom de var det kön som de begrep sej på.

Vi hade lagt upp en taktik för hur vi skulle informera vår omgivning och nära och kära. När vi märkte att de såg barnen för vad de är och när vi visste att de tyckte om barnen då skulle vi berätta. Vi hade ju berättat för Marias syskon och det hade gått bra samt att Maria berättat för sin allra godaste vän Lena som var referent i adoptionsutredningen. Lena är mikrobiolog på ett stort laboratorium och kan det mesta om virus och bakterier och tillika singelmamma till en flicka från samma land som Rebecka det vill säja Vietnam.

Pers ena bror med familj fick information och han frågade varför vi dröjt så länge med att informera och så fick vi ett långt utlägg om att det inte smittar i sociala sammanhang och när vi skulle vara varsamma. Pers bror är docent och hans fru är ?vit? biolog vilket gjorde att de hade goda kunskaper om HIV. Pers andra bror lever med en kvinna som är sjukligt rädd för allt här i världen och har ännu trots att många år gått ännu inte fått information.Då skulle vi aldrig få träffa dem eller barnen skulle inte få träffa Pers kusinbarn som de nu leker och har så roligt med när vi vistas i vår sommarstuga.