HIV och adoption

Nu är det sista veckan som jag arbetar innan jag får välförtjänt semester. Barnen har åkt till mina föräldrar så huset ekar tomt och tyst. Det är både skönt och lite skrämmande att få vara på tu man hand igen.Det är länge sedan vi hade så här många dagar tillsammans utan barn och i ett vardagsliv. Barnen mår bra och är oförskämt friska, trots att de badar i iskalla fjällsjöar och lever som de vill, just nu i alla fall,utan läggtider och med entusiastiska morföräldrar som gör precis som de vill. De är med mina föräldrar i deras fjällstuga och sedan skall de vandra från Saltoluokta fjällstation i ett par dagar.Jag och maken skall ansluta till dem så småningom. De har i alla fall tur med vädret,det är härligt när solen lyser och i år är de nådiga mot oss som bor i norr. Häromdagen anlände ett brev från vår lokala läkare som skrev att alla prover var bra,samt att hon kunde se på svaren från Huddinge att de också var bra. Nästa gång skall sonen vara fastande, för att de skall kunna mäta blodfetterna,och att vi då skall komma tidigt och ta dem på sjukhuset,innan skolan.Det är väldigt enkelt, med den otroliga service vi har från sjukhuset här, för de tänker alltid på att det skall funka med barnens skolsituation. Annars inget nytt från oss här,vårdbidragsansökan är på gång igen och nu skall kuratorn från Huddinge sjukhus ta kontakt med Försäkringskassans handläggare.Numera skall ju det skickas iväg och beredas av för oss en okänd människa,någonstans i Sverige. Förut gick man in på lokalkontoret och pratade med handläggaren och kunde få en extra sekretess på de uppgifterna,nu vet jag inte ens om det funkar.Det som var bra var att man inte behövde skriva så långa brev utan i samtalet med handläggaren skrev hon utredningen samtidigt,men numera skall det ju centraliseras och det som funkat bra tidigare är numera sönderslaget i omorganisationens anda.