I natt drömde jag
Jag har fått en kommentar i ett tidigare inlägg, som handlar om adoption av HIV-positiva barn.Skribenten menar att folk gör det nu, för att det går fortare och lättare och att de inte är förberedda på hur det är att leva med HIV.Är det så?
Kan instämma med att den utbildning vi har fått, har skett via livet tillsammans med våra barn och den information vi fick i början numera känns gammalmodig, då det ständigt sker nya framsteg inom HIV-vården och forskningen.Men att välja att adoptera barn med HIV, fodrar mod och eftertänksamhet och det tror jag att alla inser.Den som är beredd på att ta emot ett barn med känd HIV har nog funderat över det sociala stigmat och insett att man kan leva med det!Det är ju få som känner sig manade att fatta beslutet att ta emot barn med känd HIV,trots att det finns massor av barn som skulle behöva en familj.Det finns ju två små förskolebarn som söker familj med känd HIV-smitta,en av dem har väntat sedan i somras och det verkar inte direkt vara någon rusning efter det barnet.Skulle vi haft fler hade jag gärnat öppnat min dörr,men vi är nöjda.
Jag har funderat över detta och jag har tänkt att efterlysa en kurs om HIV för föräldrar som inte har det,genom Huddinge sjukhus.Sedan ser jag det som en framtida uppgift för föräldranätverket att informera och utbilda blivande föräldrar och dela med oss av våra erfarenheter,kanske i samarbete med adoptionsorganisationerna,Huddinge sjukhus och unga med HIV.
Du skriver att: "Jag har funderat över detta och jag har tänkt att efterlysa en kurs om HIV för föräldrar som inte har det,genom Huddinge sjukhus." Jag tycker att man faktiskt istället borde kräva att personalen på HS B76 som jobbar med dessa familjer fick den utbildningen! Anledning: De är vana att arbeta med barn där där åtminstone en av föräldrarna också är smittade, men de är oerhört dåliga på att ta hand om oss familjer som inte personligen har någon hiverfarenhet och som inte VÄLJER att adoptera ett hivsmittat barn, utan som bara 'råkar' få ett!
En liten petitess i och för sig... Men jag gillar inte när man skriver HIV med versaler. Det blir liksom som att man SKRIKER och det ser så hotfullt ut. Detta har jag hittat på nätet:
"Skrivregler om hiv och aids:
Enligt Svenska Språknämnden är förkortningarna hiv och aids vedertagna ord i det svenska språket. Det innebär att de skrivs med gemena bokstäver. Då orden sammanbinds med andra ord ska man undvika bindestreck: hivepidemin, hivpositiv, aidsfall, aidsdiagnos.
För tydlighetens skull ska man i de flesta fall inte använda termerna hiv och aids tillsammans, utan skriva hiv när det rör sig om smittan och aids när det rör sig om den utvecklade sjukdomen.
(Källa: Noaks Ark)"
Hej!
Jag tycker det är fantastiskt det du och din familj gör. Hiv är ju tyvärr, än idag, ett "socialt brännmärke" - vilket man märker i hivsmittades många historier om de fördomar de möter i sin vardag.
Själv är jag i nuläget livrädd för att jag ska vara hivsmittad, men kan inte ta ett test förrän om ca 6 veckor. 6 fasansfulla veckor av ångest och lidande. Antar att det jag är mest rädd för är att "falla utanför normen", att bli "ensam" och "utstött". Att det blir problem med framtida partners och ev familj/barn. Jag vill ju ha allt det där!
Du som lever nära inpå hiv-infektion, finns det någon ljusglimt i mitt nuvarande mörker? Jag behöver något att tro på...
Kram
Jag kan bara instämma att de inte fattat att vi andra som inte levt med hiv i vår vardag,förrän vi får våra ungar, borde ha ett annat sorts stöd och utbildning i denna sjukdom.Om man dessutom får det ofrivilligt behöver man ju ytterligare stöd och krisbearbetning för att kunna orientera om sig och se en framtid!Att det inte skall med hjälp av livet och envisa frågor.Med tanke på anonymiteten måste vi nog släppa den inför varandra annars kan vi ju inte nätverka.Men vi sitter ju i samma båt!
Till rädd!
Jag hoppas att du kan prata med någon medans du väntar på besked! Eller blogga och skriv ner vad du känner och upplever,så kommer du att kunna kommunicera med okända människor som kan stötta dej om du vill vara anonym! Livet är inte slut även om du skulle drabbas av hiv,men kommer att vara betydligt mer komplicerat när du skall ha sex.Men livet är definitivt inte slut!Du har en framtid ändå!
Tack Mia!
Visst är det så att livet inte tar slut... det blir bara mera komplicerat. Något jag definitivt inte behöver just nu, men vem gör det? I de djupaste svackorna hoppas jag dock innerligt att "allt har någonting gott med sig". OM jag bär på viruset, ja, då kanske jag ska inse något/möta mskor jag aldrig annars skulle ha mött/växa mentalt/eller någonting annat... Men den trösten hjälper bara tio minuter, sen är man på ruta ett igen! Ångest. Tack för att du iaf tog dig tid till att svara - gulligt.
Idag finns det ju som sagt bromsmediciner och i ett inlägg skriver du att Sara och Marcus inte kommer att dö AV aids (vet inte om jag citerat dig korrekt), i ett land som Sverige. Du verkar hoppfull och din energi måste räcka till flera personer?! En del hiv-smittade har ju idag levt ca 20-25 år med sin hivsmitta (ex: Steve Sjöqvist), så det verkar inte alls någonting konstigt med att dina barn skall få leva ett livslångt liv! Men blir du/ni inte ibland ledsen och osäker och tappar tro? (Inte alls meningen att vara oförskämd här, missförstå mig rätt.)
Återigen, mycket bra att du startat denna blogg. Dels för att avdramatisera hiv och dels för att man får följa en helt vanlig familjs vardagsbestyr, en familj som verkar väldigt kärleksfull!
Hejsan!
Nej jag är inte rädd att mina barn skall dö, enligt deras doktorer och erfarenheter som finns, kommer de att dö med sin hiv inte av den.Samma sak för dig! Jag känner till en som var obehandlad i 22 år och som nu planerar för familj.Som har en osmittad partner så livet tar inte slut.Om alla vi som lever bakom lyckta dörrar berättar om hiv kommer det att bli mer avdramatiserat,men våra vardagsliv intresserar inte rubrikskaparna på kvällstidningarna.
Vi måste höja våra röster tills de blir en stor kör för att det skall lyssnas på oss!
