Hemkomst med förhinder
Dagen för hemkomst närmade sej med stormfart trots att vi var hemma bägge två och förberedde allt. Det fanns fortfarande många kartonger att skruva ihop och ordna med.Vi som haft varsitt arbetsrum fick flytta ihop och saker som vi hade samlat på fick respass till soptippen.Det var med glädje vi utrymde och planerade för ett barnrum till.Vi hade ju drömt länge om den familj vi nu skulle bli.
Rebecka var entusiastisk och hjälpte till med att inreda.Hon har synpunkter som vi inte tänkte på, om ribbstol och madrass som nödvändiga varande och
tillsammans skapade vi ett barnrum med plats för lek och stoj.Vi bara önskade att vår villa var lite större än den var, nu när vi skulle bli fem.:-)
Den 30 november ringer Kalle och berättar att Sara befinner sej på sjukhuset och att hon är väldigt sjuk.Marcus har blivit inlagd för säkerhets skull så flytten blir försenad.Det visar sej att Sara har fått vattkoppor samt att hon blev väldigt nedkyld den där dagen när hon kom resande till oss i lackskor.Hon var redan sjuk då men utifrån personalens perspektiv var det viktigare med inskolning hos oss och hon var ju inte så sjuk,det var ju bara vattkoppor.
Jag och Per vill resa till Sara och Marcus,men vi anses inte tillföra något till barnen. Sara har stöd, menar Kalle i den goda mannen,som vistas där nästan hela tiden samt personal från barnhemmet.
Jag och Per förtvivlade för att vi inte fick upplysningar om Sara när vi ringde till sjukhuset.De fick inte lämna ut upplysningar om Sara till oss, eftersom vi inte var anhöriga, och det inte hade lämnats direktiv om att vi hade rätt att få information.Vi upplevde att vi befann oss i ett Ingenmansland och kände oss förtvivlade över att vi inte räknades. Dock kunde vi förstå tanken med att det var gode mannen och personalen från barnhemmet som var Saras trygghet i den stunden och inte vi.
Vattkoppor är en väldigt allvarlig sjukdom när man bär på HIV-virus och Marcus får medicin som gör att han får ett skydd mot det.Sara klarade sej ur krisen men hade gått ner mycket i vikt, tappat utveckling och det tog lång tid för henne att återhämta sej.Psykiskt mådde hon sämre än någonsin och pratade mycket om sin döda mamma och sin släkting som dog strax efter ankomsten till Sverige och nu står hon inför ett nytt uppbrott .
Den 14 december anländer barnen till sitt nya hem och all fest och sådant får sparas till framtiden.
Rebecka var entusiastisk och hjälpte till med att inreda.Hon har synpunkter som vi inte tänkte på, om ribbstol och madrass som nödvändiga varande och
tillsammans skapade vi ett barnrum med plats för lek och stoj.Vi bara önskade att vår villa var lite större än den var, nu när vi skulle bli fem.:-)
Den 30 november ringer Kalle och berättar att Sara befinner sej på sjukhuset och att hon är väldigt sjuk.Marcus har blivit inlagd för säkerhets skull så flytten blir försenad.Det visar sej att Sara har fått vattkoppor samt att hon blev väldigt nedkyld den där dagen när hon kom resande till oss i lackskor.Hon var redan sjuk då men utifrån personalens perspektiv var det viktigare med inskolning hos oss och hon var ju inte så sjuk,det var ju bara vattkoppor.
Jag och Per vill resa till Sara och Marcus,men vi anses inte tillföra något till barnen. Sara har stöd, menar Kalle i den goda mannen,som vistas där nästan hela tiden samt personal från barnhemmet.
Jag och Per förtvivlade för att vi inte fick upplysningar om Sara när vi ringde till sjukhuset.De fick inte lämna ut upplysningar om Sara till oss, eftersom vi inte var anhöriga, och det inte hade lämnats direktiv om att vi hade rätt att få information.Vi upplevde att vi befann oss i ett Ingenmansland och kände oss förtvivlade över att vi inte räknades. Dock kunde vi förstå tanken med att det var gode mannen och personalen från barnhemmet som var Saras trygghet i den stunden och inte vi.
Vattkoppor är en väldigt allvarlig sjukdom när man bär på HIV-virus och Marcus får medicin som gör att han får ett skydd mot det.Sara klarade sej ur krisen men hade gått ner mycket i vikt, tappat utveckling och det tog lång tid för henne att återhämta sej.Psykiskt mådde hon sämre än någonsin och pratade mycket om sin döda mamma och sin släkting som dog strax efter ankomsten till Sverige och nu står hon inför ett nytt uppbrott .
Den 14 december anländer barnen till sitt nya hem och all fest och sådant får sparas till framtiden.
Kommentarer
Trackback
