HIV och adoption

eftersom allt varit så lätt med henne.Efter den första perioden med fel skola har allt bara gått lätt.Hon hade anpassningssvårigheter i början och levde med sorgen efter sina nära anhöriga,men det var mer "adoptionsanpassningssvårigheter".Vi sökte relativt omgående hjälp, för Sara på BUP, och det första året gick jag och Per i handledning, eftersom Sara inte hade språket att uttrycka sej med.Sedan fick Sara en form av korttidsbehandling, med tanke på de förluster hon gjort i sitt liv och för att få stöd i sin sorg och hitta ord för det.

Efter den behandlingen på BUP vågade Sara älska oss och livet blev lätt med henne.Hon har klarat sej bra, trots sin svåra start på livet.Hon är musikalisk,duktig på gymnastik och dans och ligger i medel vad gäller skolprestationer.Trots att hon kom sent till Sverige, vid 5 års ålder,klarar hon svenska bra och har inga svårigheter numera med att läsa och skriva,även om det tog längre tid för henne att börja läsa.Matematik är inte hennes stora stjärnämne men hon hänger med.

Sara äter fortfarande inte medicin och har därför virushalt i sitt blod.Därför är vi mer restriktiva med att hon inte skall sova borta och att det är bättre att kompisarna är här hemma hos oss.Sara har ett stort rum och det får plats många kompisar.Vi vill inte berätta för fler utomstående och därför är det bäst att hon är här.Vi är också alltid med Sara på hennes fritidsaktiviteter ifall det uppstår en blödning.Vi har dessutom lärt Sara att förbinda sår och i hennes väska medföljer alltid en röd tygpåse med ett kors på (Rebecka och Marcus har likadana).I den finns handskar,sårtvätt,små plastpåsar att lägga skräp i samt plåster,strippar,kompresser,kirurgtejp och annat smått och gott för att kunna lägga om sår.Om Sara behöver hjälp har vi lärt henne att påpeka att den som skall hjälpa henne skall ha handska på,för det har hennes föräldrar sagt.Hittills har ingen nekat att ta på sej handskar!

OM Sara undrar något om sin sjukdom, kan hon prata med sin kloka fröken, som numera även är rektor för skolan, samt med skolsköterskan.Under alla dessa år Sara bott hos oss har hon varit den friskaste ungen i klassen.Hon är nästan aldrig sjuk ,två läsår har hon klarat utan en endaste sjukdag och det trots att hon är omedicinerad.

Sara har alltid haft bra värden, förutom i början när hon kom till oss.De var fascinerade över att en sådan förbättring skedde för Sara del efter att hon kom till oss.Som det ser ut nu är Sara stabil och kommer inte att behöva medicin på länge.Det är vi tacksamma över för när man börjar med medicinen måste man fortsätta resten av livet.

För mej är inte livet med Sara mer komplicerat än livet med Rebecka.Jag älskar mina döttrar och är inte orolig för någon av dem.Rebecka har sina svårigheter och glädjeämnen här i livet precis som Sara.Sara åker numera bara till Huddinge en gång/ år. Hon tar prover där samt träffar kurator och läkare där då och det brukar hon göra när sommarlovet börjar.Det har blivit som en minisemester för hela familjen, för vi bor på hotell och gör roliga saker där när provtagning och samtal är över,ibland hälsar vi på hos personalen på barnhemmet.En gång i kvartalet tar hon prover på det lokala sjukhuset och det går fort,det brukar hon göra på morgonen innan skolan börjar.Sedan kommer hon tillbaks efter skolan för en läkarundersökning.När hon tar prover åker hon dit själv numera och på eftermiddagen brukar antingen jag eller Per ansluta.Vi vill inte att Sara skall vara borta från skolan mer än nödvändigt för sin sjukdoms del och på detta sätt möjliggör det att Sara är där jämt.

Jag följer ofta Rebecka på olika fritidsaktiviteter liksom jag gör med Sara,mer för min egen skull än för deras skull.Jag har längtat så länge efter mina barn och att få vara mamma att jag njuter av det.Jag njuter att få beundra Sara när hon är på gymnastik eller Rebecka när hon friidrottar.Ofta har jag med mej ett handarbete eller saker som skall lagas och bara sitter där glädjs åt att jag har rätt att sitta där.Att känna hjärtat svalla av stolthet när de klarar något extrasvårt.Själv är jag fotbollstokig och är fd fotbollsspelare och när Marcus tränar eller spelar är jag där och hejar och nu är det definitivt för min egen skull.Han har 0% virushalt i blodet och behöver inte tillsyn på samma sätt.

Med mitt föräldarskap följer samma glädjeämnen,kärlek och föräldraskap som för andra föräldrar.Jag hoppas och tror att fler skall våga bli föräldrar till barn med HIV efter att de läser denna blogg.Att ni skall känna att det här klarar jag också av, att man varken behöver vara modig eller hjälte, utan bara en alldels vanlig människa av kött och blod med förmåga att älska.Barn med HIV utgör ingen fara för andra människor.

Barn med denna sjukdom har rätt till föräldrar på samma sätt som andra barn har rätt till det. Barn med denna sjukdom kommer i Sverige att växa upp och bli gamla och dö med sin sjukdom inte av den.I ett annat land kommer de troligtvis att avlida innan de når vuxen ålder, även om de får medicin, för det behövs mer än medicin.

Det behövs kärlek och omvårdnad,en förutsäjbar tillvaro,tillgång till näring och medicin tex antibiotika,möjlighet till lek,skolgång och fritidsaktiviteter.
Det behövs kort sagt föräldrarar som älskar och beskyddar sitt barn.Det gör skillnad för ett föräldralöst barn med HIV! Fundera du också om inte du vågar öppna din famn.