Byte av tandklinik
Tandsköterskan informerade Sara lugnt att de har tystnadsplikt och därför pratar man inte med andra om sjukdomar som deras besökare har och att ingen obehörig får läsa i journalerna. Sedan bemötte hon henne lika gulligt och omsorgsfullt som innan Sara berättat. Jag blev starkt berörd och tacksam över det , det trillade en liten tår från mig och jag kände mig så himla glad.
Den nya tandläkaren var in och hälsade på henne och tittade på om hon behövde tandställning, men Sara skulle få vänta till hösten när tandspecialisten kom och kunde göra en bedömning. Även han bemötte henne helt underbart, när han frågade till anledningen till att vi tidigare gått hos tandvårdsspecilaisterna, och konstaterade att det var ju bra att vi fått den hjälpen men att det var annorlunda nu.Det var definitivt positivt annorlunda!
Gissa om jag hade flashbacks från när Sara var liten och de skulle dra ut en tand och vi fick en stafett tandläkare som inte vågade ta i henne och det bemötande vi fick nu. Tur att utvecklingen gått framåt! Jag har gått med ett leende sedan dess.
På onsdag ska vi ut och resa och hälsa på makens släktingar och det ska bli roligt. Även om vi har vår häruppe har jag hört att träden har börjat slå ut där och att de har lovat sommarvärme. Nu är vi trötta på slalom och skidåkning och längtar efter sol och värme. Nu får gärna sommaren komma direkt och ta bort de sista snöhögarna hos oss.
Vad fint med det gulliga bemötandet ni fick! När jag läste inlägget fick det allt tårarna att stiga upp i mina ögon...
Det måste vara svårt varje gång en vuxen med sitt beteende signalerar åt dina barn att de är "spetälska" och inte vågar bemöta dem med den mänsklighet och saklighet de förtjänar. De är ju bara barn...
Kramar
"Sedan bemötte hon henne lika gulligt och omsorgsfullt som innan Sara berättat." skriver du... Ja, det är klart. Varför skulle hon inte gjort det??? Jag har inte i något sammanhang stött på att någon i sitt yrke behandlat vårt barn annorlunda bara för att vårt barn har hiv... Kanske är jag lyckligt lottad???
Vi har i alla fall erfarenheter från tandvården som inte är enbart positiva, utan tvärtom väldigt kränkande. Det är det som inte alltid fungerat för våra barn. Jag har varit med när de sanerat med desinfektering där vår dotter har suttit och att de slängde tidningen som hon hade läst. Vi har även mött en tandläkare som försökte att bedöva vår dotter utan att ta i henne, där han stod långt ifrån och snarare kastade in bedövningen, som vid pilkastning. Ja vi har diskuterat detta och agerat gentemot detta! Då är ni avundsvärda!
"att de slängde tidningen som hon hade läst" HERREGUD - ja, jag känner mig verkligen lyckligt lottad som sluppit den typen av reaktioner! Bra att ni agerar! :)
Hejsan, läste reportaget om er i MåBra's senaste numret. Efter det googlade jag lite och hittade er blogg. Har nu läst igenom hela från början till slut. Kommer absolut fortsätta läsa. Har tidigare försökt läsa om barn/ungdomar i sverige som lever med hiv efter att jag såg ett tv-program, men det har varit väldigt svårt att hitta något. Hur gick det med Saras uppsats? Det hade varit väldigt intressant att läsa hur hon själv ser på saken.
Tack för en jätteintressant blogg, och en kram till dig och Per för att ni ger Sara och Marcus ett så bra liv. Vet att det var för er egen skull, men ni har ju själva skrivit om hur svårt det verkar vara för de andra hivpositiva barnen i sverige att hitta några föräldrar här.. så det ni gör är verkligen värt en eloge!
En undran över det Elli skriver: "hur svårt det verkar vara för de andra hivpositiva barnen i sverige att hitta några föräldrar här..." Öh... DET måste väl vara den lättaste frågan att lösa... Jag har svårt att tänka mig att det finns mer än något enstaka (om ens något) hivpositivt föräldralöst barn i Sverige idag. Eller???
Vill bara säga att denna blogg är guld värd. Tack så mycket för att du delar med dig av dina erfarenheter.
Jag håller med "Stolt mamma" om att det är fantastiskt stark av dig att dela med dig av dina erfarenheter. Bra att du orkar/vågar lämna ut dig på internet (där det som skrivs finns kvar "för alltid" även om man raderar...), med risk för att det går ut över dina barn i detta lilla land där vi alla är så "icke-anonyma"! Starkt av dig! Tack från mig också!
Allt eftersom åren går känns behovet av anonymitet allt mindre, men för att barnen ska få växa upp ifred och få välja vilka de vill berätta det för fortsätter vi den inslagna linjen.
Det kan hända att vi blir identifierade men då är det meningen att det ska bli så och vi får ta det. Det vore skönt att kunna leva öppet för barnen, men vi avvaktar och ser vad som sker. Vi trivs i alla fall i vår lilla stad häruppe i norr och jag har verkligen månat om att försöka hålla mig så allmänt som det bara går för att vi inte ska bli identifierade.
Sara försökte verkligen att skriva men hon kom inte på något att skriva om, hon upplever sig inte som annorlunda för att hon har blodsmittan.
