Svordomsvisan har varit aktuell
För länge sedan känns det som,åtminstone i böjan på året kontaktade vi vår kurator på vårt lokala sjukhus,för reserekvistion samt intyg för patienthotell. Lika trevlig som vanlig,lovar runt när vi pratar med henne, men håller tunt,när det gäller.Hon skulle se till att alla papper om patienthotell och resor blev fixade och nu sitter jag här och jagar papper igen för femtielfte gången inför vår resa till Huddinge.Det är i alla fall varannan gång det blir på detta vis.
Nu skulle personalen på vår barnmottagning söka rätt på papprena,fixa nödvändiga underskrifter och se till att vi kan hämta dem imorgon,för själv är hon på bortrest:( Det är bara det att imorgon är den värsta dagen för att fixa det på:min man är på tjänsteförättning hela dagen och är inte i stan.Själv är jag inbokad på fortbildning och är inte i närheten av sjukhuset och när jag kommer hem är det full rulle till olika körningar av fritidsaktiviteter.Har inte hittat någon lösning ännu,men det dyker nog upp!I annat fall får vi väl ligga ute med pengar...men trött och förbannad blir man.
Jag skulle önska att de bytte ut tanten, när vi hörs låter hon alltid mild och
beklagande på telefonen.Vår och hennes personkemi stämmer definitivt inte ihop och vi har bråkat med henne med anledning av att papper inte kommit i tid,att vi fått ligga ut med pengar för resor och patienthotell,fast man inte skall behöva göra det.Tur att vi har råd!Men de som inte har det hur gör de??
Vi fick ju komma på ett besök till henne när barnen skrevs in på barnkliniken för 6 år sedan ,men sedan dess har vi noga avböjt fler samtal.
Tanten:- Nå, hur känns det nu att ha två svårt sjuka barn?,med konstlad mild röst.
Jag:- Vad menar du?
Tanten:- Jag menar hur känns det att ha två, så svårt sjuka barn,hur känns det egentligen? med lätt darr på rösten.
Jag: - Vadå känns? Det är klart att jag är orolig och fundersam över framtiden,men det känns helt hanterbart,med hjälp av den information vi fått.
Tanten: - Jaså, ja just det,ja just det ja,hmm ni behöver ju inte känna skuld för barnens sjukdom, så det är ju naturligtvis lättare för er än för biologiska föräldrar, ja så är det nog! med triumferande röst! (som till sej själv för att vi inte satt och grät)
Tanten till maken: -Nå hur känns det att bli pappa till två så svårt sjuka barn? Ville du också ta emot dessa barn eller är det din frus ide?
Maken: -Jag är glad över mina barn och precis som min fru funderar jag över framtiden men det skall nog bli bra,det säjer de ju, på Huddinge sjukhus, i alla fall.
Tystnad uppstod och vi satt och skruvade på oss och undrade när vi fick gå.
Tanten tar till orda igen med mild och överslätande röst, ja,stackars små barn,tänk att de är drabbade så hårt och snart kanske de dör....
Vi är tysta och chockade,samt en smula förvirrade, vad gör vi här egentligen?? Får en kurator säja vad som helst till nyblivna föräldrar med för dem, en obekant sjukdom?
Sedan tar tanten till orda och förklarar att hennes uppgift är att ge stödsamtal, fixa papper inför olika besök i Huddinge, samt hjälpa oss med papprena till Försäkringskassan om vårdbidrag.
Vi tackar unisont nej till vidare stödsamtal med henne och förklarar att vi har fått god hjälp av dem i Huddinge,men tackar för besöket.Vad gäller vårdbidrag fick vi den hjälpen i Huddinge eftersom de har störst erfraenhet av det, men att vi såg framemot hjälpen med resor och dylikt.
Efter det första besöket har vi undvikit tanten och jag har ofta funderat hur en så uppenbart olämplig person kan arbeta där? Vi försöker att ha en positiv attityd till henne, men varje gång hon lyckas missköta sin uppgift i vårt liv,alstar jag negativ energi,hon får mej att se rött:-))Som nu:-)
Tack för att ni orkar läsa!
Nu skulle personalen på vår barnmottagning söka rätt på papprena,fixa nödvändiga underskrifter och se till att vi kan hämta dem imorgon,för själv är hon på bortrest:( Det är bara det att imorgon är den värsta dagen för att fixa det på:min man är på tjänsteförättning hela dagen och är inte i stan.Själv är jag inbokad på fortbildning och är inte i närheten av sjukhuset och när jag kommer hem är det full rulle till olika körningar av fritidsaktiviteter.Har inte hittat någon lösning ännu,men det dyker nog upp!I annat fall får vi väl ligga ute med pengar...men trött och förbannad blir man.
Jag skulle önska att de bytte ut tanten, när vi hörs låter hon alltid mild och
beklagande på telefonen.Vår och hennes personkemi stämmer definitivt inte ihop och vi har bråkat med henne med anledning av att papper inte kommit i tid,att vi fått ligga ut med pengar för resor och patienthotell,fast man inte skall behöva göra det.Tur att vi har råd!Men de som inte har det hur gör de??
Vi fick ju komma på ett besök till henne när barnen skrevs in på barnkliniken för 6 år sedan ,men sedan dess har vi noga avböjt fler samtal.
Tanten:- Nå, hur känns det nu att ha två svårt sjuka barn?,med konstlad mild röst.
Jag:- Vad menar du?
Tanten:- Jag menar hur känns det att ha två, så svårt sjuka barn,hur känns det egentligen? med lätt darr på rösten.
Jag: - Vadå känns? Det är klart att jag är orolig och fundersam över framtiden,men det känns helt hanterbart,med hjälp av den information vi fått.
Tanten: - Jaså, ja just det,ja just det ja,hmm ni behöver ju inte känna skuld för barnens sjukdom, så det är ju naturligtvis lättare för er än för biologiska föräldrar, ja så är det nog! med triumferande röst! (som till sej själv för att vi inte satt och grät)
Tanten till maken: -Nå hur känns det att bli pappa till två så svårt sjuka barn? Ville du också ta emot dessa barn eller är det din frus ide?
Maken: -Jag är glad över mina barn och precis som min fru funderar jag över framtiden men det skall nog bli bra,det säjer de ju, på Huddinge sjukhus, i alla fall.
Tystnad uppstod och vi satt och skruvade på oss och undrade när vi fick gå.
Tanten tar till orda igen med mild och överslätande röst, ja,stackars små barn,tänk att de är drabbade så hårt och snart kanske de dör....
Vi är tysta och chockade,samt en smula förvirrade, vad gör vi här egentligen?? Får en kurator säja vad som helst till nyblivna föräldrar med för dem, en obekant sjukdom?
Sedan tar tanten till orda och förklarar att hennes uppgift är att ge stödsamtal, fixa papper inför olika besök i Huddinge, samt hjälpa oss med papprena till Försäkringskassan om vårdbidrag.
Vi tackar unisont nej till vidare stödsamtal med henne och förklarar att vi har fått god hjälp av dem i Huddinge,men tackar för besöket.Vad gäller vårdbidrag fick vi den hjälpen i Huddinge eftersom de har störst erfraenhet av det, men att vi såg framemot hjälpen med resor och dylikt.
Efter det första besöket har vi undvikit tanten och jag har ofta funderat hur en så uppenbart olämplig person kan arbeta där? Vi försöker att ha en positiv attityd till henne, men varje gång hon lyckas missköta sin uppgift i vårt liv,alstar jag negativ energi,hon får mej att se rött:-))Som nu:-)
Tack för att ni orkar läsa!
Kommentarer
Postat av: Sara
usch, sånna människor som er kurator har jag verkligen svårt med. Vissa kuratorer passar absolut inte som det, och har inge medmänsklighet eller något. Utav helt andra anledningar än era har jag varit hos olika kuratorer och en av dem skrattade mig rakt upp i ansiktet när jag berättade om saker som var väldigt svåra för mig. Så irriterande... Hoppas er resa går bra!
Postat av: Mia
Det är skillnad som natt och dag på de två kuratorer vi har kontakt med.Den ena är guld värd och den andra önskar vi någon annastans.Tack vare vår fantastiska läkare som vi bor granne med,fixade det sej med intyget.Hon tog med det hem till oss!
Trackback
