HIV och adoption

brukar vi hitta på något kul och det har blivit en familjetradition.Idag kom kallelsen till Huddinge,avd B76 och vi tar nattåget ner till Stockholm.Sedvanligt besök med provtagning,längd och vikt och läkarundersökning, samt samtal med läkare och kurator.När det är avklarat skall vi åka till Frihamnen och ta oss en liten tripp till Talinn.Det ska bli kul och vi försöker på detta sätt göra dessa jobbiga, men nödvändiga resor,till något positivt.Barnen har gjort ett antal olika besök av olika turistmål under dessa år och på så sätt blir de allmänbildade.

Alla ungarna jublade över resan, men började sedan att diskutera vem som hade tråkigast på sjukhuset,Rebecka tycker att hon har värst.Jag kan förstå henne för hon får vänta i timmar,ingen har tid med henne och de andra två får små saker som uppmuntran men hon får ingenting.Ibland har jag frågat personalen om de inte har någon sak till tålmodigt väntande syskon och då har hon också fått välja någon liten sak.Hon sitter tålmodigt i väntrummet,knappar lite på datorn, går runt lite och äter lite matsäck.Läser en tidning och sedan knappar hon på datorn igen och väntar och väntar...Jag och maken springer fram och tillbaks med de andra två, som skall hit och dit.Belöningen överväger fortfarande det jobbiga och hon vill vara med för annars hade mormor och morfar gärna kommit till Rebecka.

Den här gången skall dock Rebecka vara med och samtala med läkaren och kuratorn eftersom alla barnen numera även har ett namn på blodsmittan.Hon skall få vara med och ställa frågor och fundera och veta hur hon ska agera.Det känns skönt att alla nu har namn och vet,även fast de gjort de tidigare också,men på ett annat sätt.